VILKET JÄKLA FALL

I morse ramlade jag ihop på gatan när jag var på väg till jobbet. Jag trampade snett på nåt vis och hela kroppen gav vika. Förbi mig i fallet cyklar en kvinnlig cyklist precis förbi. Och när jag ligger där utspridd på asfalten är det första jag gör att vrida på huvudet för att se om cyklisten tittade. Hon vände sig om och såg på mig. Jag undrade tyst om hon skulle stanna. Hon stannade inte. Fortsatte bara. Även om jag tycker det var ganska dålig medmänsklig stil så var jag ändå tacksam för att jag slapp bemöta hennes blick på nära håll. Vad är det som är så pinsamt med att ramla? Jag hatar att se andra ramla! Kan sällan hålla mig för skratt. Jag hade i alla fall mammas två hundar med mig som jag passar denna vecka. Som så fint och troget stod vid min sida. Det tog någon minut innan jag kunde resa mig upp. Bultande smärta runt hela foten. Sår på handflatan. Smuts på byxorna. Efter en stund kunde jag börja hanka mig framåt. Det onda försvann under dagen. Glömde bort vad som hade hänt och promenerade hem den längre vägen längst Årstaviken. När jag kom hem kom smärtan tillbaka. Nu kokar det från fotvristen och upp längst vaden. Så det blev ingen löpning idag som planerat. Och jag undrar på hur länge. Men jag fattar verkligen inte hur jag kunde ramla sådär. Bara föll ihop från en sekund till en annan. Måste sett så jävla kul ut. Hade velat se.

På väg hem från jobbet.
Svalka varma lockar i vattnet.
Den här vill mest jaga fåglar.
Dom blev inte så glada.
 

GAMLA MINNEN PÅ NYA FOTOKURSEN

Jag går en fotokurs denna vecka på Jakobsbergs Folkhögskola och det är fullt ös. Jag är toppnöjd och det verkar som att de övriga elva kursdeltagarna känner likadant.

Jag har gått på denna skola förut. Snart 3 år sen. Då gick jag på deras skrivarlinje, kreativt skrivande. Jag älskade kursen. Däremot hade jag svårt att anpassa mig till den “mysiga och familjära” folkhögskolemiljön. Jag led av klaustrofobi till absurdum. Kände mig inspärrad. Fobisk. Livrädd. Gjorde allt för att slippa ha sällskap med människor till och från skolan.

Jag hade det tufft med det där. Så tufft att jag tappade greppet. Hamnade så långt ut på min egen gräns att jag ramlade. Rejält. Skolan var det adjöss med innan första terminen var slut. Jag föll och jag föll hårt. De jag författade på kursen höll på att bli de sista jag skrev. Det sista jag gjorde överhuvudtaget.

Redan första morgonen i måndags träffade jag min gamla lärare. Först kollade jag bort. Orkade inte möta blicken hos någon som vet. Men sen blev jag less på mig själv. Tänkte att jag garanterat kommer stöta in i henne flera gånger under veckan så lika bra att “ta tjuren vid hornen” och säga hej. Och hon kom ju knappt ihåg vem jag var.

Idag upplever jag vistelsen här på skolan enklare. Antagligen för att jag vet att kursen har ett nära slut. Jag tycker att det är trevligt att sitta i solen tillsammans efter lunchen. Fota varandra. Jag har upptäckt ett sätt som gör det fantastiskt att umgås med andra; tillsammans med kameran.

Jag och en annan kursdeltagare övar på att plåta varandra i olika ljusförhållanden inför kvällens fotoinlämning.
 
 
 

Stockholm Trail 10 kilometer BAM!!!

Idag sprang jag och Cecilia Stockholm Trail 10 kilometer. Morgonen kändes lite motig. Jag hade mensvärk och Cecilia hade ätit för mycket frukost. Cecilia sa att hon kände sig som en hund som måste bära tratt när hon krånglade på sig träningskläderna och nummerlappen.

Jag tänkte mest på vad man skulle få för mat efteråt. Får man nån mat???
Här börjar vi ändå bli lite peppade.
Sen gick starten. Alla drog iväg. Vi också! Energin smällde till.
Hela banan var riktigt stimulerande. Det var upp och ner i skogsterräng. Över nedfallna träd och mossiga stigar. Vid ett tillfälle sprang jag och Cecilia fel med några hundra meter. Vi glömde följa de oranga snörena som hängde i träden. Som tur var visslade någon till oss och skrek att vi var fel ute. Denna någon hade haft oturen att följa efter mig och Cecilia. haha.
Allt var härligt och roligt fram tills sista spurten. Då var det löpning upp för självaste Hammarbybacken som människor åker skidor nedför om vintern. Skjut mig i huvdet. Här var det frågan om att ens kunna fortsätta lyfta fötterna. Tanken på att få tippa bakåt och rulla hela vägen ner var definitivt ett alternativ. 
Här är jag nästan uppe på toppen.
We did it fucking yeah!
Det här var maten vi fick. Jag åt två kanelbullar och drack 4 muggar med coca cola.