JAG VÅGAR INTE CHANSA

Vad vore livet i all sin glans om inte SKRIVDIVAN fanns? Jag är så oerhört tråkig just nu som inte vågar skriva något här. Det här är första gången jag låter bli att publicera texter av ren fasa. Jag är rädd för att det jag skriver ska skrämma bort en viss person. Vilket är dumt av mig egentligen. Dumt att jag låter mig styras av rädsla. Dumt att jag inte har tilltro till att det blir som det är meningen att bli ändå, oavsett om jag skriver om det. Vissa tycker att det är mer smart för relationen att inte skriva om det. Medan jag själv, i mitt hjärta vet att jag måste få vara fri i mitt skrivande. Fri att uttrycka mig. Fri i hur jag samverkar med SKRIVDIVAN som är en så viktig del av mitt liv. Min uttrycksform måste komma i första hand. För det är uttrycket som är mitt kall. Men just nu vågar jag inte chansa. Jag fegar ur. Ligger lågt. Gör avkall på min största drivkraft.

JAG BEHÖVER MÄNNISKOR

Ibland känner jag mig stressad över att jag inte passar på att njuta mer. Uppskattar det jag har. Lever ett mer socialt aktivt liv. Jo, jag är tacksam för mycket. Men ibland är jag rädd att jag låter tiden förgå. Försvinna.

Jag är livrädd för att vakna upp när jag är 41 och undra vart åren tog vägen. Jag kommer ha åldrats (även jag kommer ha åldrats) och jag kommer stirra på bilderna från idag, undra varför jag inte njöt mer. Umgicks mer.

Det är umgänget som gör livet mer rikt. Jag behöver umgås mer med människor. Människor av mina egen sort. Inte likadana men väldigt lika. Vi trivs med våra jämlikar.

Jag får för mig att jag är för trött och har för lite energi just nu. Men sanningen är den att jag får mer energi ju mer jag gör. Ju fler jag träffar. Ju mer jag håller igång rent fysiskt. Okej, nu måste jag börja träna igen. Jag behöver köpa ett nytt gymkort. Igen.

För ett år sedan hade jag två träningskompisar och vi gick ut och sprang flera gånger i veckan. Vi tränade på gym. Vi tog bilder på våra kroppar och vi skulle bli så tighta och smäckra och snygga. Den tiden är förbi. Eller har den bara inte börja än?

Våren kurtiserar runt hörnet. Kanske blir allt lite lättare när den behagar stiga fram. Förtjusande vår. Jag ska vårda dig.

CHEKAR IN

Jag vill bara ge ifrån mig något slags livstecken. Har inte haft någon energi över till textualisering av vad som sker. Och vad ska jag säga liksom... Well, jag är inte orolig. Flödet kommer snart. Det gör det alltid. Jag är den där dolda fisken som ligger och lurar i vassen. Snart flyger jag ut därifrån. Hugger tag i något lämpligt byte.

Förtillfället är jag mer aktiv på Instagram @skrivdivan.
 
See you soon.