TRO MIG, JAG FATTAR

Tredje kvällen kom det fram. De som förstörde allt. Med skiten i sin kropp hade han rört vid mig. Kysst mig. Varit inne i mig. Han hade haft det hemma hos sig när jag var där. Tagit det hem till mig, in i mitt jävla hem.

Det mest obehagliga var den omvända svartsjukan jag kände. Jag satt i mitt kök, mittemot min gamla kärlek, mitt livskärlek, hand i hand med sin nya partner. Det var inte han som var min gamla kärlek. Det var det han hade i kroppen. Han var den nya kvinnan och jag hatade henne.

Du är en tickade bomb sa jag. Och jag vill inte vara i närheten när du smäller. Du måste ut härifrån. Han kom med förklaringar och rättfärdiganden som jag själv en gång i tiden använt mig av. I en kort stund kunde jag känna för honom, det fanns en sorg i att höra någon famla med uppfattningar, som bara är helt åt helvete.

Utan att känna till hans specifika (orelevanta) “skäl” till att ha det där i kroppen, fattar jag hur är det är att ha en genuin tro på att man inte klarar sig utan.

Jag vet hur det är att inte kunna gå handla, att vara livrädd inne på Ica. Inte kunna sitta i ett jävla klassrum med “normala” människor utan att behöva gå in på toaletten, panikandas, torka tårar, och affirmera sig igenom en hel dag för att hålla sig kvar och slippa frånvaro. Jag vet hur det är att ha hög frånvaro fast att man vill vara i skolan. Hur det är att bli illröd i ansiktet av att någon bara tittar på mig, säger något vänligt. Ser mig. Jag vet hur det är att vara nervös runt familjebordet. Bland kompisarna. På tunnelbanan. Hur det är att känna att man inte har någonting att säga till någon och när jag väl gör det blir det bara pinsamt, fel och konstigt. Jag har många gånger känt att jag hellre skulle hoppa från en riktigt hög klippa, istället för att möta mig själv i alla de situationer som skrämmer mig mest. Jag vet hur det är att inte ha någon tro. Inget hopp om att allt det där går att lindra, fixa, bli bättre på. Helt utan grejer i kroppen.

Jag fattar, sa jag. Jag fattar verkligen. Men det spelar ingen roll. Vi kan inte ses mer. Vi kan inte ha någon form av kontakt.

När fler förklaringar tillkom byttes det korta ögonblick av empati jag känt för honom, till avsky. Förstår du inte att de där jävla pillerna höll på kosta mig mitt liv??? Jag har inte ett återfall till. Jag kan inte vara i närheten av det där. Fattar du? Inte i närheten. Lördagsnatten hade nyss börjat. Jag såg det sista av hans svarta jacka, långa resliga kropp, när jag noga stängde och låste dörren efter honom.

HANS BERÖRING

Juni 2016.

Efter att ha pockat på min uppmärksamhet i veckor gav jag till slut efter. Det var jag som slängde iväg det slutgiltiga “ska vi ses” smset.

Egentligen var det som att bestämma möte med en främling. Jag visste inte alls hur det skulle bli. Vi kände inte varandra. Vi befann oss på samma avgiftning i några dagar för mer än ett år sen. Vi hade haft telefonkontakt ett par gånger strax efter det. Det är allt.

Han kanske är gränslös. Respektlös. Börjar stöta på mig det första han gör. Det skulle göra det hela väldigt enkelt. Jag skulle inse att det här var ju ingenting för mig. Jag skulle åka därifrån. Förbannad. Lättad. Vi skulle vara färdiga med varandra.

På vägen dit ringde jag för att reda ut logistiken kring vart vi skulle mötas. Jag hade helt glömt bort hur han lät. När han svarade och jag hörde hans röst blev jag påmind. Jag kände genast att det var en bra idé att ses!

Vi spenderade en kul och annorlunda eftermiddagen tillsammans utomhus. Han var trevligare än vad jag kom ihåg. Snyggare än vad jag kom ihåg. När han frågade om jag ville hänga med hem till honom och äta middag, sa jag ja tack direkt. För jag ville och jag ville ha hela paketet med film-man-inte-kollar-på och sex till sent in på natten.

När vi skulle sova somnade han fort. Sov tungt. Vem fan sover tungt bredvid en ny person första natten? Självklart tänkte jag tanken.

Han sover på något.

Men det är ju omöjligt. En sån som han skulle aldrig kunna hantera sånna piller. En sån som jag aldrig kunna det. Jag blir en ociviliserad människa direkt. Ingen skulle kunna missta sig.

Jag låg där i mörkret, på ena sidan av hans dubbelsäng, tänkte på hur härligt det hade varit att känna en mans beröring igen. Hans beröring. Han hade varit så öm och fin och försiktig. Långsamma. Långsamma närmanden. Jag tänkte på hur han hade kysst mig. Överallt. Han hanterade mig som något vackert. Ädelt. Som något som måste hanteras varsamt.

När han på morgonen frågade när han fick träffa mig igen, sa jag det som hela kroppen skrek efter, hos mig ikväll?

 

VARNINGSSIGNALER

Han ringde från behandlingshemmet. Han ville att jag skulle komma dit och säga hej. Jag sa att vi kanske kunde ses när han kommer ut. Några dagar senare ringde han och sa att han kommit ut. Han var inte drogfri längre.

Det var tråkigt att höra. Och det var ungefär det enda jag sa. Han undrade om vi kunde ses. Jag sa nej. Och du kan inte ringa mig. Jag vill inte att du ringer igen. Han ringde ett par gånger till. Jag svarade aldrig. Det var enkelt.

Jag blev aldrig särskilt arg över att han ringde. Så arg som jag hade kunnat bli om det var någon annan som inte respekterade mina försök att ordna upp mitt liv. Jag tyckte kanske om att han ringde. Kanske var det så, att han var en smidig enkelbiljett tillbaka ut. Om jag skulle vilja.

Det gick något år utan ett ljud. Jag visste inte vad som hade hänt med honom. Om han var vid liv. Jag hade gått in på hans Facebook vid några enstaka tillfällen för att se om det fanns några ledtrådar. Men där var det dött.

Sen började han skriva till mig igen. Han skrev att han varit inlåst i ett halvår och blivit utsläppt sen några månader tillbaka. Han var ren, och mycket hade ordnat upp sig. Bostad. Jobb. Mående. Det var fint att läsa att det gick bra, jag blev genuint jätteglad för hans skull.

Men jag kände snart på mig att han fortfarande var rörig. Kunde vittra mellan radera. Varningssignaler. Jag förstod att saker och ting inte var så jäkla bra. Mina vänner sa var rädd om dig för i helvete. Och jag höll med. Självklart skulle jag inte träffa honom.