EN HUNGRIG JÄVLA NYMFOMAN

Jag har börjat läsa en kvällskurs på Stockholms Universitet. Och igår upptäckte jag att det går en attraktiv man i min klass. Han kom in lite sent, gled in på halvsladd med svart kavaj, blå skjorta och ostyrigt, mörkblont hår. Direkt när jag såg honom blev allt med den här kursen tydligt. Jag är verkligen på rätt plats. Och jag kunde inte låta bli att möta hans blick sådär lagom för länge.

Innan jag gått hemifrån hade jag rufsat till håret och målat mina läppar röda. Jag kände mig snygg.

Nästa vecka ska vi ha textsamtal kring våra TV-krönikor och vi delades in i smågrupper. Till min förtjusning hamnade jag i samma grupp som den attraktiva mannen. En vacker man som går på en skrivkurs. En man som har ett skrivintresse. Jag kan inte tänka mig något hetare.

Efter kursen hade han och jag sällskap till tunnelbanan. Han var social. Han frågade vad jag har för intressen. Jag sa skriva och pudlar. Han sa att hans moster har en svart dvärgpudel som heter Teddy, han sa att Teddy är söt men att han tyvärr bara har ett öra för en gång fastnade han i en "paper shredder". 

På tunnelbanan kändes det som om stämningen mellan oss var flirtig. Vi såg långt in i varandras ögon när vi pratade. Vi tjafsade om vilka Idol-deltagare som är bäst för i år. Jag frågade vart han skulle gå av, vart han bodde. Han sa att han hade flyttat för tre veckor sedan. Jag hittade en lucka att fiska i om han var singel, jaha! varför flyttade du? Han:

Jag bodde med min pappa innan. Så nu har jag flyttat hemifrån! Jag är 20 år.

Jag önskar att min egentliga reaktion inte märktes utåt. Men jag blev stum. Chockad. Som om solen som lyst på oss plötsligt kraschlandade och lämnade allting pissgrått. Jag tvingade fram en artig nickning, ett neutralt leende som skulle vittna om hur oberörd jag var. 20 år. Hur kunde jag missta mig så hårt? Jag hade trott att han var som jag, 30, eller hade inte ens funderat på saken.

Jag sa inte hur gammal jag var. Jag undvek allt som rörde personliga frågor de två, långa stationerna som var kvar. Jag skämdes för de hungriga blickar jag slängt på honom som en hungrig jävla nymfoman.

Hoppas inte att han googlar på mitt namn och ser detta.

DET SKET SIG

Jag är singel. Jag är ensam. Men jag har fina tjejkompisar. Och en lägenhet som jag älskar. Jag har min exklusiva säng som jag investerat till mig själv. Jag har mitt trogna, tunga kedjetäcke. Med mitt kedjetäcke behöver jag inte någons kropp för att känna mig trygg.

Jag sover faktiskt dåligt tillsammans med män. För majoriteten av dem snarkar eller har ljud för sig och det är det värsta jag vet. Om jag någon gång i i det här livet kommer flytta ihop med någon vill jag ha separata sovrum. Jag ska ha ett eget sovrum där bara jag har tillträde men man kan få inbjudningar dit. Dock önskar jag mig en partner som alltid har sitt sovrum öppet för mig.

Det sket sig med den där människan jag nämnde i ett tidigare inlägg.

Jag har funderat fram och tillbaka på om jag ska berätta om upplevelsen, från början och nu när det finns ett slut. Texten är klar. Färdig att publiceras. Jag postade första inlägget igår men ångrade mig och raderade. Jag orkar faktiskt inte. Och jag tänker att jag kanske kommer att få minst en fiende då. Plus att ingen kommer väl våga dejta mig i fortsättningen om de tror att de ska bli dissekerade i min blogg.

 

TVÅ GLANSIGA SPÅR

Jag är stolt över mig själv. I flera dagar har jag roddat med en grej som jag dragit mig för i flera år. När jag flyttade från Los Angeles 2011 lämnade jag en skuld efter mig på några tusen kronor på skolan där jag gick. Och för att straffa mig har skolan hållit kvar mina betyg, därav har jag begränsats när jag velat söka vissa kurser i Stockholm. Men nu har jag fixat det det där. Idag gick jag till banken, skrev på ett antal papper och skickade iväg betalningen! När jag pratade med LA häromdagen, när kvinnan frågade om jag hade adressen, sa jag nej, och tog tag i pennan och satte den redo mot pappret. När hon sa den mycket välbekanta adressen, 1900 Pico Boulevard, som jag cyklat på så många gånger, högg det till i magen. Nostalgiblixtar for genom kroppen, trängde upp genom ögonen och lämnade två glansiga spår. Santa Monica, 2010