DET KÄNNS SOM ATT HAN LÄMNAR MIG

På torsdag ska den här mannen jag träffar resa till Gotland i fem dagar.

Det är vid sådana här separationer som mina inre sår blir tydliga. Jag känner Oro. Ilska. Förtvivlan. Jag saknar honom redan nu, fast att vi sågs idag. Ska ses ikväll. Sedan jag fick beskedet om resan har jag inte varit mig själv.

Först kom impulsen att följa med. Problemet är att han ska hålla till på en pluttliten syster ö till Gotland. Att bo på en öde ö har jag verkligen inget psyke för just nu, så mitt boende skulle bli i Visby som åtminstone är en stad. Men ju fler hotell jag kikade på desto fånigare kände jag mig. Jag vill verkligen inte till Gotland.

När jag fastställt att Gotland är otänkbart för min del tänkte jag att jag bokar in en helt egen resa. Till Rhodos. Eller Ibiza. Den destination som låter värst i en mans öron får det bli. Han ska straffas för det här.

Jag njuter av min plan en kort stund. Sen blir jag sorgsen. Insikten om hur elak jag är gör att jag tappar hoppet. Jag skäms över att jag är så missunnsam och självisk. Jag önskar verkligen att jag kunde ge honom ett äkta leende och säga att jag är glad för din skull, ha så kul!

I någon dold vrå inom mig tycker jag egentligen att det är bra att han gör något slags anspråk på sitt eget liv. En man som inte respekterar sig själv tappar jag ändå respekten för. Ge mig lillfingret och jag tar definitivt hela armen.

För några år sen fick jag ett råd av en vis kvinna; När du inte vet hur du ska förhålla dig i en situation, gör det som är det mest kärleksfulla, både för dig och för motpartnern.

Jag är i allra högsta grad medveten om vad som är det mest kärleksfulla i situationer som Gotland. Jag vet precis hur jag bör agera. Hur jag bör. I stundens hetta tappar jag dessvärre all logik.

Samma stund som resan vart fastställd kände jag mig avvisad. Övergiven. DU LÄMNAR MIG. Jag blir Dumbo som fått sitt hjärta i spillror när han tvingats skiljas från sin mor.

 
Den här mannen säger att han förstår mig. Att han är likadan med seperationer. Han skulle förmodligen uppleva det skitjobbigt om det var jag som skulle resa iväg. Han är dessutom inte supersugen på att åka till Gotland nu när vi har träffats.

Det kan möjligen vara så att han också tycker det är lite mysigt att jag visar mycket känslor kring det som sker mellan oss och den här resan. Jag är däremot rädd för mitt beteende. Jag är rädd för hur mina starka reaktioner kan komma att ställa till det i framtiden.

Ibland har jag trott att min brutala seperationsångest är botad. Men det är ju för att jag alltid är singel.

Om jag kunde skulle jag dölja den här sidan av mig själv. För jag vet sannerligen vad som händer inuti mig samma stund som någon annan projicerar sitt skit på mig. Först blir jag ledsen. Men det tar inte många projektioner innan förälskelsen går över till avtändning.

Eftersom vi är nykära har jag några psykbryt till godo. Men förtrollningen kan brytas väldigt fort. Och när förtrollningen är bruten, då är den bruten. Det gäller att passa sig. Dumbo förvandlas lätt till Magica De Hex.

 

 

 

Kategori: , KÄRLEKSKRANK; Taggar: fårö, gotland, kärlek, otrygg ambivalent anknytning, projicera, relationer, seperationer, seperationsångest;
Anonym:

Så mitt i prick och välskrivet! /Boel

Svar: Boel! Vad superglad jag blir av dina fina ord. Kram
SKRIVDIVAN

Kommentera inlägget här: