JAG ÄR INLAGD PÅ PSYKET

Just nu vårdas jag på en institution för psykiskt instabila människor. Jag är en psykiskt instabil människa. Sedan en månad tillbaka började mitt mående gå nedför. Sista veckan blev det svart. Och när jag blir svart blir jag riktigt jävla svart.

Om det syns mig? Nja. Jag har inga ärr på kroppen. Jag är normalviktig. Har fin hy och jag klär mig rätt vanligt. Om man känner mig då, märker man då? Jag är ju inte den som biter ihop med ett stort leende, jag har inte förmågan att låssas att allt är jättebra om det inte är det.

Däremot tror jag att merparten av mitt sociala nätverk kommer att bli hmm… förbryllade? Oroliga? Rädda? När de får reda på att jag befinner mig på en institution. Jag är inte den som ringer runt till familj och vänner och säger Hej! Gissa vart jag är?? Jag vill gärna undvika att folk återigen ska se på mig som hon den struliga, överkänsliga, hon som tänker för mycket, känner för mycket. Hon som aldrig kan skärpa sig.

Men gissa vad. Nu väljer jag att posta det på min blogg i stället så får hela världen veta. Men varför. Varför outa hennes snedvridna (känslo)-liv som har så svårt att samspela och anpassa sig i mer än några månader? Hon har verkligen problem med sitt eget psyke. Ja. Hon befinner sig på psyket. Varför? Varför? Varför?

Jag tog ett beslut för cirka två månader sedan, i samband med att SKRIVDIVAN skapades och jag upptäckte, rättare sagt påmindes av, vad som ger mig stimuli i livet. Även om jag känner att mitt vokabulär är begränsat av en deppig själ och mediciner som ska ge den ny ork så vill jag ändå fortsätta skriva. Jag vill skriva!

Och vet du vad? Jag bryr mig inte längre om någon eller jättemånga kommer att ha dömande åsikter kring denna utelämnande text, dömande människor säger jag ändå NEJ TACK till.

Bloggen har mer eller mindre stått still sista veckorna, jag postar sånt som jag knappt behövt vidröra. Jag har mått oerhört dåligt och sånt kan man ju inte skriva om på sin blogg! Sånt ska hyschas och pyschas om, annars kan du få problem med kollegor, en framtida anställning eller helt enkelt okunniga människor som inte förstår sig på din eller min problematik.

Helt ärligt, min psykiska ohälsa har ändå lyst igenom på varenda arbetsplats jag har haft, varenda kurs eller utbildning som jag har deltagit i och i varenda relation. Gissa hur många gånger jag har känt mig som misslyckandets misslyckande? 

I princip varenda plats jag vidrört har blivit infekterad för att jag plötsligt försvinner, blir sjukskriven eller fladdrar iväg på diverse mörkbelagda stigar. Så jag kan lika gärna vara ärlig och högljutt belysa min problematik.

För ett stort problem ligger i skammen. Dölj och berätta inte din (riktiga) svaghet för då vill de inte ha dig. Sanningen är den, att om en arbetsplats inte vill ha mig som jag är, så är nog inte just den arbetsplatsen rätt för mig ändå. Min historia är fortfarande högst närvarande i mitt liv, vissa svårigheter kanske alltid kommer att finnas med, även om min stora förhoppning är att jag blir bättre och bättre på att hantera mina “svagheter”.

Integritet är bra. Men att gå runt med känslan av att man bär på en hemlighet, en stor last, tar kraft. Jag behöver vara öppen om vem jag är därför tystnaden gör mig galen. Om galenskapen blir inkapslad för länge exploderar den ändå och troligtvis när jag allra minst önskar mig en explosion.

SKRIVDIVAN är en blogg som till stor del handlar om mig och mitt liv. Därför tänker jag vara öppen om vem jag är och vart jag befinner mig, fysiskt och känslomässigt. Om jag bara lyfter fram allt som är positivt och bra så kommer jag att framstå som någon jag inte är. Och det tillvägagångssättet är verkligen inte min grej.

 

 

Kategori: POPULÄRA INLÄGG, SITUATIONEN; Taggar: blogg, depression, instabil, instutition, mörker, psyke, psyket, psykisk ohälsa, psykpatient, skrivdivan, svagheter;
Bintu Malm Fraser:

Hoppa att du blir bättre snart.
Klart att du ska fortsätta skriva om du känner att du mår bra av det. Och ibland när man är långt nere så kan det faktiskt vara skönt att skriva om just det. Och det är helt okej! Det är din blogg, dina känslor och dina ord.

Kram på dig!

Svar: Tack snälla du för peppen jag uppskattar det verkligen!!
SKRIVDIVAN

Bambi:

Därför är det så viktigt att man försöker skapa en förståelse istället för att hålla tyst om sina problem. Jag beundrar din styrka och ditt mod. Att du vågar skriva om det här. För precis som så mycket annat så ska man skämmas om allt inte är tip top. Folk vill höra om volvo, villa och vovve. När dom frågar hur dom mår så förväntar dom sig ett "Bara bra" som svar och mår man inte bra så ska man ju helst ljuga. För det är sån standard att inte berätta hur man mår.

Min mamma blev sjukskriven för att hon gick in i väggen. Det var hemskt för henne att berätta för folk när dom frågade. Men... "Mamma du är ju inte den enda i världen som har gått in i väggen. Mer än hälften av människorna i den här stan har gjort det" Hon visste om det men det var ju så skämmigt.

Bra skrivet av dig och modigt som fan! KRAM på dig tjejen och tack återigen för din kommentar.

Svar: Tack snälla gulliga Bambi! Som lilla bambi på hal is känner jag mig som ;P
SKRIVDIVAN

Emelie:

Hoppas du mår bättre snart!! <33
Många styrkekramar ;) <3

Svar: Tack Emelie! Det värmer verkligen.
SKRIVDIVAN

Annika:

Såg din kommentar på min blogg och blev nyfiken. (Stort tack förresten - du gjorde min dag!)

Känner igen mig i det du skriver! Har också varit inlåst på psykiatriska kliniken (se februari 2014 på min blogg). Skrivandet är också min räddning!

Ta dig tid! Gör de förändringar som behövs i ditt liv!

Stor kram till dig!

Svar: Tack snälla fina Annika för dina peppande ord! Jag blir jätteglad! KRAM
SKRIVDIVAN

ExklusivaMoi:

Stå på dig och kör det du kan står för =)... det är mänskligt att ha både gott å ont hos sig!
man inser inom tid att man inte kan vara alla till lags utan den viktigaste du skall vara för är dig själv...
Ta hand om dig <3

Svar: Tack supergulliga du.
SKRIVDIVAN

Skogsraah ☾:

Så bra skrivet. Viktigt! Du får mer än gärna dela med dig av din berättelse i min blogg. Jag publicerar läsarberättelser måndagar och torsdagar, och din lär vara mer än bra och viktig! Sköt om dig <3

Svar: Oj oj oj vad glad jag blir över att bli tillfrågad!! Jag kanske vill nån gång i framtiden, just nu känner jag att en sån berättelse skulle ta väääldigt lång tid att knepa ihop ;)
SKRIVDIVAN

milina.blogg.se:

Hoppas du mår bättre snart! Starkt av dig att dela med dig! Fler borde prata om det. Psykisk ohälsa borde inte vara lika tabu som det är!

Svar: Tack fina Milina! Jättegulligt av dig att ge feedback.
SKRIVDIVAN

Anonym:

Jag tycker att du är modig och extraordinär! Jag hejar på dig! Kram från Mikaela Ribbheden

Svar: Åh guuud vad glad jag blir! Tack snälla gulliga Mikaela <3
SKRIVDIVAN

Discosallad:

Heja du! Det är modigt av dig att berätta. Det är fortfarande "skamligt" att berätta om sitt mående och psykkliniker. Det tycker jag är helt galet. Vi mår alla skit ibland och ja, då måste man få hjälp. Har själv varit inlagd när jag var tonåring (inte för att det blev bättre, jag kom till värsta skitstället..) Hoppas du mår bättre idag. Kram <3

Svar: Tusen miljoner tack gulliga vackra du!! <3
SKRIVDIVAN

Lili:

Jag tycker det är jättebra att du berättar som det är. Det finns alldeles för mycket stigma kring psykisk ohälsa, men människor som du hjälper till att bryta det. Om du sedan känner att det hjälper dig och kanske även andra att berätta, då tycker jag att du ska göra det. Framför allt tycker jag att du ska skriva! Bara skriv, skriv, skriv. Även om du känner att du inte har alla ord som behövs. De kommer till dig så småningom, ju mer du skriver.

Jag har också legat inne några gånger, jag har också psykiatriska problem och har länge haft det. När jag var yngre led jag av borderline, PTSD, social fobi, bulimi och OCD samtidigt, det var ett helvete för mig och säkert för många inblandade med, att ständigt oroa sig och se hur jag förstörde mig själv. Även om jag fortfarande har problem (lider av GAD) mår jag så mycket bättre nu, men det är viktigt att jag aldrig glömmer hur det varit för då kanske jag hamnar där igen. Samtidigt som min berättelse säkert kan vara till hjälp för någon i en liknande situation och hjälpa till att bryta stigmat kring psykisk ohälsa. På något sätt känns det extra viktigt att göra det när man är i vår ålder- jag upplever att många förväntar sig att psykisk ohälsa är något som lämnar en efter tonåren eller möjligtvis tidiga 20, sen ska man liksom ha "skärpt till sig" och vara "normal". Det kan vara ganska påfrestande att leva bland sådana förväntningar.

Svar: Tack gulliga Lili för dina otroligt fina ord. Det värmer jättemycket. KRAM
SKRIVDIVAN

Kommentera inlägget här: