VI VAR ALDRIG NÄRA VÄNNER

I dag trodde jag att jag såg dig igen. Utanför Ica. I samma stund kom jag på att det inte kunde vara du. Samma sak för en tid sedan fast på tunnelbanan när jag trodde att du satt några säten längre fram. Jag såg ditt smala ansikte. Ögonen som ser urgröpta ut på håll. Jag försökte se skarpare. Men då kom jag på mig själv igen. 

Jag funderade på ifall du hade ett vanligt utseende eftersom du fortfarande dyker upp i mitt synfält. Förutom ett blekt utmärglat ansikte var du lång och smal, alltid för smal, trött kroppshållning men ändå på alerten. Du hade ett stort härligt leende, även om du använde det aningen för mycket. 

Jag kommer ihåg när du la halva ditt socialbidrag på en gitarr. Det var rörande att se vad som hände med dig när du höll den i din famn. Jag bad dig spela “I wish you where here" av Pink Floyd. Du sa att du inte kunde den men efter en stund hittade du tonerna. Jag minns när du sa att du hade pantsatt gitarren.

Vi var inte nära vänner även om du spelade någon slags roll i mitt liv. När vi bodde grannar på det där stödboendet brukade jag stå och titta efter dig genom nyckelhålet. Så fort jag hörde röster eller steg i korridoren sprang jag fram till dörren. Lekte med tanken att du skulle knacka på min dörr och fråga om jag ville hänga. Även om jag var livrädd för att du skulle göra det.

En gång när jag skulle gå hemifrån stod en kompis till dig utanför din dörr. När du öppnade välde cigarrettrök ut i korridoren. Din kompis gick in men du höll dörren öppen för att småprata med mig och jag fick en skymt av hur du hade det där inne. Blomkrukor, svarta gardiner med längder och kappa, jag blev förvånad över att du hade det mer ordnat hemma än jag.

Du och din kompis var skrämmande lika, man hade kunnat tro att ni var brorsor. Du sa att ni skulle chilla lite. Du frågade om jag ville vara med. Det var nog inte bara det att jag hade andra planer just då som gjorde att jag gick därifrån. 

Sen gick dagarna utan att jag såg dig. Jag vågade aldrig knacka på, men när det hade gått över en vecka blev jag orolig. Jag frågade personalen om de visste vart du var. De sa att de hade tagit din nyckel och att du inte längre fick bo kvar.

Under de kommande året flyttade jag vidare två gånger enligt fastställd plan. Först till en träningslägenhet, sen till en försökslägenhet. Det hände att vi sa hej, på Facebook eller när vi sprang på varandra på Södermalm. Det du ägde nu var kläderna du hade på dig och en kontantkortstelefon utan pengar på. Du var fascinerad över att jag hade kommit så långt, du sa jag som hade samma plan som du

Det var alltid fint att se dig. Även om du aldrig såg okej ut. Ibland sa du att det började bli bättre, att du hade hittat ett sätt som funkade för dig. Du sa att det var såhär du ville leva ditt liv. Jag kände på mig att det var nära när du skrev det där sista meddelandet på Facebook. Tonen var skojfrisk, men landade på ett helt annat sätt.

Under de år vi kände varandra såg jag aldrig något ljus i dina ögon. Det där ljuset jag själv upplevt, det som lyser så starkt att det syns utanpå och man börjar tänka att det kanske kommer ordna sig även för mig. Vi som aldrig ens blev nära vänner. Jag sörjde knappt din död. När jag fick veta vad som hänt var det som att jag redan visste.

Åren går. Snart är det länge sen och jag har ingen aning om varför jag fortsätter att se dig. I dag tänkte jag på det där sista meddelandet du skrev. Klockan hade varit runt fyra på morgonen så jag läste det inte först dagen efter. Jag kunde se på chattfunktionen att du befunnit dig i Farsta. Jag vet inte om det du gjorde var medvetet, men det du skrev har räddat mig många gånger.

 
Mikaela :

Gud,jag blev rörd till tårar. Finaste Jeanette. Slut aldrig skriv! ♡

Svar: blir så otroligt glad för dina ord <3
SKRIVDIVAN

Mikaela:

*Sluta aldrig skriva!

Annukka:

Jag gillar dina texter! Vad skrev han?

Julia Müller-Sandvik:

sv: nej, du slipper inte ;) Jo, men tvätta ansiktet noggrannt med vatten tycker jag i så fall, för tänk alla avgaser och folks nysbakterier och fett och mat och gegg som hamnar i partiklar direkt på huden! Jag tvingar min make att tvätta sig med mina rengöringsprodukter för att jag ska kunna pussa honom på kinden ;)

Vad skrev han? Du skriver så fängslande att det nästan inte känns verkligt, mer som en roman. Du har gjort dig förtjänt av ditt bloggnamn, även om du verkar ytterst odivig.

Svar: ååh guuud vilka fina ord blir helt överväldigad <3
SKRIVDIVAN

Julia:

Du skriver så otroligt bra! Fina du <3

Svar: taaack blir så glad att du läser!!!
SKRIVDIVAN

ExklusivaMoi:

Så fint å gripande =)... fina skrivdivan där!
Ha en mysig GOD JUL nu...

Svar: Tack snälla fina du <3
SKRIVDIVAN

Karin:

Alltså, så himla fint skrivet, men sorgligt. Ta åt dig av allt beröm!

Karin:

Alltså, så himla fint skrivet, men sorgligt. Ta åt dig av allt beröm!

Svar: Tack snälla fina du!
SKRIVDIVAN

Lili:

Så fint skrivet, blev alldeles tårögd. Dina texter verkligen känns i hjärtat. Just detta kan jag också relatera till. Att se den döde överallt, i alla som påminner något så när om personen. Det skär så i hjärtat.

Svar: Tack snälla du jag blir jätteglad!!!
SKRIVDIVAN

Ida Jansson:

Du skriver så fängslande! Känslosamt!

Svar: Tack fina du.
SKRIVDIVAN

Kommentera inlägget här: