DET ÄR ÖVER NU

Det här har legat i luften sedan länge. När jag flyttade in i min lägenhet här på Mariatorget för snart 3 år sen var det en sak jag var snabb med att skaffa. Ett akvarium. Det var inget jag hade planerat men när jag fick nycklarna till lägenheten var ett akvarium bland det första jag kom att tänka på. 

 
Man ska alltid vänta i några veckor innan man lägger ner fiskar så att växter och bakterier hinner rota sig. Jag orkade dock inte vänta så länge, så jag fick köpa nya fiskar var och varannan månad eftersom fiskarna alltid dog. Det tog ungefär ett år. Sen slutade fiskarna att dö. Överlevarna blev ett stim Kardinaltetror som visade sig vara den art som trivdes bäst i mitt akvarium. Jag utökade stimmet till drygt 20 stycken. Tyvärr har jag aldrig tagit några bra bilder på fiskarna men så här ser Kardinaltetror ut.
 
 
Eftersom jag gillade att sitta i tystnad och titta in i akvariet och betrakta de färgglada fiskstjärtarna hade jag upptäckt att det fanns en fisk som var mycket tunnare än alla andra. En frisk Kardinaltetra lyser, är stor och har rund och fin mage. Men denna fisks mage gick inåt, hans färger var bleka. Det var inte ett bra tecken. Det var då jag såg att han bara hade ett öga.
 
Varje gång jag matade fiskarna blev det fest. Ivriga slogs de om flingorna som seglade ner från vattenytan, maten hann aldrig nudda botten eftersom de var snabba med att äta upp. Tyvärr hann min enögde vän sällan fram. Med begränsad syn missade han ofta maten och de övriga fiskarna smet gärna in framför nosen på honom och stal hans bröd.

Situationen bekymrade mig och jag funderade på att lägga honom i karantän där han kunde äta ifred. Men Kardinaltetror är flockdjur och blir lätt stressade. En specialbehandling kanske skulle ge oönskad effekt. Istället såg jag till att alltid fortsätta mata fiskarna tills jag såg att min lille vän lyckats fånga åtminstone en rejäl matflinga.

Sen bröt epidemin ut. En dag låg en fisk och flöt uppe vid vattenytan. Dennes vackra neonfärger hade försvunnit och hela fisken var vit. Jag såg att vissa fiskar hade nån vit fläck på ryggen. Dessa fiskar insjuknade och började dö en efter en.

Förtvivlat ringde jag till akvariebutiken nere på Krukmakargatan. Mannen som äger butiken sa att det antagligen var kört. Om smittan som brutit ut var den smitta han trodde skulle snart alla fiskar vara döda. Men han sa att det fanns en sak man kunde prova. Det fanns ett penicillin. Jag skulle inte ha några förhoppningar, men han sa att det var värt ett försök.

Jag sprang ner till akvariebutiken. Kom hem med två olika mediciner som jag öste ner i akvariet. Hela stället blev mörkt, grumligt och pissgult. Två fiskar dog samma dag. Dagen efter en till. Dagen efter det dog ytterligare en. Jag vågade först inte tro på det som hände sen. Men det var sant. Det gick två hela dagar utan att en fisk tog. Dödsfallen avstannade.

När medicinkuren fått verka i en vecka bytte jag vatten. Jag undrade om han levde. Han med ett öga. Jag trodde det men jag var inte helt säker för insynen hade varit så dålig. I akvariet fanns nu cirka 10 Kardinaltetror. Och tänk, han levde. Fiskarna som överlevt epidemin såg pigga och glada ut. Jag var stolt.

Ytterligare nåt år gick. Sen började akvariet fallera. Jag gjorde rent ibland. Men inte så ofta som det behövdes. Stimmet började bli färre. Ibland tänkte jag att jag skulle städa upp och fylla på med nya fiskar. Men mest tänkte jag att det inte skulle bli några nya fiskar alls. Däremot hade jag märkt något otroligt. Min enögde vän hade växt sig stark. Medan de andra en efter en hade droppat av, hade han tagit form. Magen var rund och fin, fiskfjället lyste i röd och blå neon. Han hade blivit stor nu.

I slutet var det bara två fiskar kvar. Min enögda och en till. Jag visste att om den ena dog, skulle jag behövde avliva den andra. Men i förrgår tog jag ett beslut som förändrade våra liv. Jag tog en bild på akvariet. Gick in på Blocket och la in en annons; Komplett akvarium säljes, 300kr. Klockan var strax efter nio på kvällen. Sen skedde allt inom timme.

 
När en kvinna med panikartad röst ringde och sa att hon måste ha ett akvarium nu på en gång därför hennes hade börjat läcka, var det bara att slå till. Jag la fiskarna i en vattenfylld påse, tömde akvariet på vatten och sand, la ihop deras inredning, växter och mat i en mörklila hink som alltid varit deras.

Jag fick ett sms. Hon höll på att parkera bilen. Jag rörde försiktigt med handen över den vattenfyllda påsen, önskade att fiskarna skulle få det bra. Att de skulle klara resan bra. Jag såg på de tomma akvariet, fiskarna som varit bland de första att beträda min lägenhet.

Det ringde på dörren. Där stod en mörk medelålders kvinna med vänligt ansikte. Jag talade med lågmäld röst när jag visade hur jag paketerat fiskarna, jag ville att kvinnan skulle förstå att hon behövde frakta dem varsamt. Innan jag lyfte upp akvariet räckte jag henne den mörklila hinken och sa, det här är deras packning.

 
Friends Forever.
Kategori: , TEXTER; Taggar: Kardinaltetra, Kardinaltetror, Smitta, akvarium, avslut, blocket, enögd, epedemi, ett öga, fiskar, mariatorget, vita pricken;

JAG SKA FÖRÄNDRA ETT BETEENDEMÖNSTER

Jag sitter och filar på mitt CV och skriver ett personligt brev. Jag kommer på mig själv med att försöka sammanställa en oärlig bakgrundshistorik. Vad ska jag överdriva. Hur ska jag bortförklara vissa luckor. Jag tänker att jag ska gå in i SKRIVDIVANS register och radera vissa texter. Den som ramlar in på det ena eller det andra inlägget på min blogg kan ju få för sig att jag är en en strulig person som inte är att räkna med.

Jag behöver hålla mig till det ärliga spåret. Ja, jag har varit instabil större delen av mitt liv och tyvärr har utbildningar, jobb och andra människor ibland fått lida av det. Jag mår bättre än vad jag har mått de senaste 7 månaderna och jag vill börja jobba nu. Men vad är annorlunda denna gång? Har du verkligen förändrats på 7 månader när du levt i 29 kluriga år?

Jag har säkert samma beteendemönster kvar även om dessa inte är närvarande i mitt liv just nu. Jag tror skillnaden är att det här är första gången som jag tänker vara mer öppen om mina svagheter. Det finns ingen anledning att gå in på detaljnivå men jag tror att den som anställer mig behöver ha ett hum om vad som rör sig i mitt huvud när flippen är nära. Ha en dialog INNAN hjärnan stämplar ut.

Det brukar se ut ungefär så här när jag väljer att delta i ett nytt sammanhang såsom jobb eller skola: Ju fler dagar, veckor och månader som tickar på i det nya sammanhanget, ju starkare växer vulkanen inom mig. Det börjar med att det kittlas lite grann. Lavan gurglar i magen. Jag småfnissar. Sammanhanget är ju nytt. Men snart blir det mindre kul för egentligen gör det ont att bli kittlad. Även om jag skrattar så gör det ont.

När det gör ont jobbar jag ännu mer för att slippa känna lavan som nu bränner, bubblar och ibland skvätter upp och blir synlig. Jag jobbar övertid, kanske slänger in en universitetskurs vid sidan. Jag måste få svalkas av. Jag sover för lite för överallt är det kvavt. Min lägenhet blir ett växthus, luften står still och det går inte att göra korsdrag. De flesta människor i min närhet börjar kännas obehagliga. Eller är det jag som är obehaglig?

Det dröjer inte länge förrän vulkanen får sitt utbrott. Tjock brännhet lava överallt. Lavan som har hållit på att förgöra mig flera gånger. Nu är det så att jag ska ändra på ett beteendemönster. Jag hoppas att det finns någon intressant plats för mig där jag kan öva. Där jag vågar stanna kvar. Utvecklas. Trivas. Jag ska kedja fast mig själv i mitt nya sammanhang. Det ska få kittlas tills jag kissar på mig. Då finns det väl inget mer att skämmas för.

 
Kategori: SITUATIONEN Taggar: BETEENDE, arbete, beteendemönster, blyg, förändra, rodna, social fobi, sociala sammanhang, utmaning, ängslig, ångest;

Hej

Hej jag lever håller bara på samla mig.