JAG SKA FÖRÄNDRA ETT BETEENDEMÖNSTER

Jag sitter och filar på mitt CV och skriver ett personligt brev. Jag kommer på mig själv med att försöka sammanställa en oärlig bakgrundshistorik. Vad ska jag överdriva. Hur ska jag bortförklara vissa luckor. Jag tänker att jag ska gå in i SKRIVDIVANS register och radera vissa texter. Den som ramlar in på det ena eller det andra inlägget på min blogg kan ju få för sig att jag är en en strulig person som inte är att räkna med.

Jag behöver hålla mig till det ärliga spåret. Ja, jag har varit instabil större delen av mitt liv och tyvärr har utbildningar, jobb och andra människor ibland fått lida av det. Jag mår bättre än vad jag har mått de senaste 7 månaderna och jag vill börja jobba nu. Men vad är annorlunda denna gång? Har du verkligen förändrats på 7 månader när du levt i 29 kluriga år?

Jag har säkert samma beteendemönster kvar även om dessa inte är närvarande i mitt liv just nu. Jag tror skillnaden är att det här är första gången som jag tänker vara mer öppen om mina svagheter. Det finns ingen anledning att gå in på detaljnivå men jag tror att den som anställer mig behöver ha ett hum om vad som rör sig i mitt huvud när flippen är nära. Ha en dialog INNAN hjärnan stämplar ut.

Det brukar se ut ungefär så här när jag väljer att delta i ett nytt sammanhang såsom jobb eller skola: Ju fler dagar, veckor och månader som tickar på i det nya sammanhanget, ju starkare växer vulkanen inom mig. Det börjar med att det kittlas lite grann. Lavan gurglar i magen. Jag småfnissar. Sammanhanget är ju nytt. Men snart blir det mindre kul för egentligen gör det ont att bli kittlad. Även om jag skrattar så gör det ont.

När det gör ont jobbar jag ännu mer för att slippa känna lavan som nu bränner, bubblar och ibland skvätter upp och blir synlig. Jag jobbar övertid, kanske slänger in en universitetskurs vid sidan. Jag måste få svalkas av. Jag sover för lite för överallt är det kvavt. Min lägenhet blir ett växthus, luften står still och det går inte att göra korsdrag. De flesta människor i min närhet börjar kännas obehagliga. Eller är det jag som är obehaglig?

Det dröjer inte länge förrän vulkanen får sitt utbrott. Tjock brännhet lava överallt. Lavan som har hållit på att förgöra mig flera gånger. Nu är det så att jag ska ändra på ett beteendemönster. Jag hoppas att det finns någon intressant plats för mig där jag kan öva. Där jag vågar stanna kvar. Utvecklas. Trivas. Jag ska kedja fast mig själv i mitt nya sammanhang. Det ska få kittlas tills jag kissar på mig. Då finns det väl inget mer att skämmas för.

 
Kategori: SITUATIONEN Taggar: BETEENDE, arbete, beteendemönster, blyg, förändra, rodna, social fobi, sociala sammanhang, utmaning, ängslig, ångest;
Julia Müller-Sandvik:

Oj, vilket klurigt dilemma. Hur vet man om vulkanen får ett utbrott just DEN HÄR gången liksom? Jag är liknande, absolut liknande. Just nu till exempel, nu är jag ... på gränsen!

sv: Tack för att du skrev, jag tror att sömnbristen är bidragande till att jag känner mig så otroligt på gränsen, hela hela tiden. Men ja, sådant som händer, antar jag, när man har sådana beteendemönster. Jag ska få medicin utskrivet, så det blir väl bättre snart!

Svar: Tack för svar :) Håll ut. Kram
SKRIVDIVAN

opie:

SHit så bra du skriver!!


I mitt senaste inlägg kan du se hur du tjänar extra pengar idag utöver black friday rean, bästa tipset!

Kommentera inlägget här: