NU HAR JAG GJORT EN GASTROSKOPIUNDERSÖKNING

Jag ska berätta om gastroskopi-slang-ner-i-halsen upplevelsen jag hade förra veckan. Onsdag, klockan 10:30 skulle jag infinna mig på Sophiahemmet med fastande mage. Det var en läkare och en sköterska i undersökningsrummet. Jag såg en lång svart slang som vilade på ett stålfat, slangen drygt en centimeter i diameter. Jag blev tillsagd att lägga mig på sidan. Sköterskan sa att den här undersökningen är obehaglig men att de flesta patienter brukar klara sig fint. Det skulle ta cirka 3 minuter och hon sa att de flesta har problem med att svälja slangen, sen brukar det gå bra när den väl är nere i magen. Ja men dåså, tänkte jag. Innan vi satte igång sa läkaren till mig att jag får absolut inte dra i slangen om jag får panik. Om det skulle bli några problem skulle jag lyfta upp min hand som låg fri (den andra skulle jag ligga på). Jaja, kör in den nu sa jag och gapade stort.

Jag svalde slangen utan problem. Jag följde den på en tv-skärm från britsen där jag såg hur den sökte sig fram som en hungrig snok i en röd grotta av olika nyanser. Sköterskan säger att jag är en otroligt duktig patient. Läkaren instämmer. Jag tror på dem för jag känner mig duktig. Sen kommer första spyattacken. Jag hostar en brutalhostning så hela kroppen lyfter från britsen men ingen spya kommer. Jag hör sköterskan och sen läkaren som uppmanar mig att andas. Andas med näsan! Jag börjar andas med näsan. Men det känns som att jag andas genom ett sugrör. Jag får ingen luft. Då kommer nästa Spyattack. Alla inälvor tarmar, blod, allt vill ut. Kroppen tar sats. Brutalhostar. Men inget kommer ut bara luft. I landningen efter varje spyattack var det som att ramla från några meters höjd rätt ner i asfalt och sen komma på att jag måste börja andas igen, fast med näsan.

Snoken på tv-skärmen börjar se aggressiv ut för det är en huggorm och nu håller jag på att spy ut hela kroppsinnehållet igen, jag kraschlandar i asfalten där jag tappar andan, jag andas med näsan men jag får inte tillräckligt med luft. Jag kan inte titta på tv-skärmen längre även om jag vill för allt bara flimrar för ögonen och ibland är allt svart. Jag viftar och signalerar med handen men sköterskan trycker den ner mot britsen och de säger att nu är det bara ett område kvar. Ett område kvar??? Jag hinner tänka att jag hellre har ont i magen i hela mitt liv än att att ha den där slangen i mig längre än såhär. Jag känner hur mina muskler spänner sig och jag ser hur mina egen hand snuddar vid slangen men sköterskan hinner tag i mig före jag helt greppar slangen. DET HÄR GÅR INTE säger läkaren.

Ta bara ut slangen snälla. Jag kan inte prata men stönar och rör på handen som sköterskan fortfarande trycker ner i britsen. Sådär. Nu börjar vi backa, vi backar nu säger läkaren. Jag blundar stenhårt. Sköterskan säger att jag är duktig men att jag behöver andas. Jag öppnar ögonen och ser att slanghelvetet fortfarande är inuti den röda grottan. Paniken stegrar igen men de fortsätter att säga att de backar. Snart. Snart. Alldeles snart är vi klara säger läkaren. När jag öppnar ögonen och ser att udden på slangen lämnar min mun för att åter läggas på stålfatet börjar jag andas igen.

Min bröstkorg blir låg och jättehög, låg och jättehög för att jag andas så kraftigt. Jag ligger kvar på britsen, läkaren frågar om jag är okej. Hann ni se allt ni behövde se??? Läkaren säger ja. Jag ser mig i spegeln som finns där, mitt ansikte är kletigt av tårar, saliv och mascara. Är du okej? Frågar nu sköterskan och jag säger nej. Nej, jag är inte okej. Min röst låter på ett sätt som jag aldrig har hört den låta på förut. En sönderslagen gitarr som försöker sätta det mesta simpla accord men det låter förfärligt och jag undrar om det går att reparera den här gitarren. Jag säger tack innan jag går. Men egentligen säger jag dra åt helvette. Vi ses aldrig igen.

 

 
Kategori:

HELRAKAD MUTTA

Jag läste nyss ett blogginlägg skrivet av Skogsraah. Inlägget handlar om kvinnors könshår och tar avstamp från en artikel ur Aftonbladet Plus där en man har skickat en insändare till deras sexolog. Rubriken lyder “Hur får jag henne att helraka sig?”

Jag är född på 80-talet. I mitt gäng som jag hängde med som 14 åring lärde jag mig att man skulle raka sig. Jag hade inte en aning om varför. Men med åren började jag komma med påståenden som “jo men jag tycker om att raka mig”, “det känns fräschare”, “lenare”, osv.

När jag och min man hade träffats nån månad frågade jag honom vad han tyckte om könshår. Jag var provocerad redan innan jag ställt frågan och var beredd på att gå till attack. Inte för att jag är en hardcore feminist som vägrar att ansa hår. Men för att jag inte står ut med att en man har åsikter om hur jag ska göra med behåringen på MIN KROPP.

Min man som är född på 70-talet sa att han inte har nåt problem med hår alls. Jag hade svårt att tro på detta så jag började överdriva och bygga upp scenarion om gigantisk hårväxt kring mitt kön. Men hår är ju inget problem säger jag, såvida du inte ser ut som en skogshuggare under armarna och det sticker ut grovt hår från alla håll och kanter. För mig var det högst ovanligt att höra en man tycka så.

Precis som Skogsraah tror jag att det här med rakning kring könet särskilt är en grej för den porrskadade generationen. Ju senare på 80 eller 90 talet man är född och ju mer man har tittat på porr- desto mer skadad. Tyvärr sträcker sig de här åsikterna om att en kvinna ska vara helrakad ibland djupare än att männen ska “komma åt” bättre. Vad ser man ut som när man är helrakad? Hur gammal ser man ut?

Och på tal om porr. Igår såg jag en bra dokumentär om porrindustrin i USA där man får följa några tjejer i 18-20 års åldern. Hot Girls Wanted heter dokumentären. Den är ca 1.20h lång och finns på Netflix. Mycket sevärd.

Se trailern på Youtube: Hot Girls Wanted.

Läs hela blogginlägget från Skogsraah här.

 

Bilden är tagen från aftonbladet.se 

 

Kategori: , POPULÄRA INLÄGG, SITUATIONEN; Taggar: blogg, dokumentär, helrakad, hot girls wanted, kropp, kvinnor, kvinnosyn, kön, könshår, mutta, männen, netflix, porrindustrin, skogsraah;

INGEN MER PSYKMEDICIN

Igår gjorde jag ett försök att sänka Cymbaltan nu när jag är fri från Voxran sedan snart två veckor. Det jag gjorde igår var att jag gjorde en minimal sänkning på Cymbaltan som ska vara början på en nedtrappning. Ungefär efter halva dagen började jag känna mig febrig och vimmelkantig. Samtidigt mer och mer tom inombords. Som en ointressant människa. Jag har absolut ingenting att säga till någon. Ju mer gårdagen löpte mot kväll blev jag en stirrande kropp utan själ. Varvat med det kände jag mig smutsig. Ville gå duscha. Gick och duschade. Där fastnade jag sittande i badkaret i säkert 30 minuter med en brännhet vattenstråle mot bröstet. I natt drömde jag vidriga mardrömmar hela natten. Vaknade flera gånger av att jag var skräckslagen och hade panikandning. Håret låg klibbigt längst ansiktet. Lakan och täcke var blöta. Jag hackade tänder för att jag var så nedkyld av min egen svett. Och detta är "avtändningen" av antidepressiva (SNRI) preparat som jag talar om och inget annat. Hmmm tankarna går åt olika håll. Är det såhär extremt just nu därför att det har gått för kort tid sedan jag slutade med Voxran? Bör jag vänta med nedtrappning av Cymbaltan eller blir det bara värre ju längre jag väntar? Oavsett vad känner jag mig oren. Begränsad. Avtrubbad. Jag har knappt kunnat bli berörd sedan länge. Jag har inga nyfikna tankar och ideér och har aldrig haft det när jag ätit SNRI-medicin. Jag vill bli av med Cymbaltan. Nu. Folk säger till mig att göra detta i samråd med min läkare. Jag ser den teoretiska poängen med det. Men jag har inget förtroende för läkare. Nej för i helvete. En försökskanin är vad man är “Jaha, mår du fortfarande dåligt? Vi testar att lägga till den här medicinen då”. Och jag säger ja tack. För jag vill ju må bra. Men ska man inte kunna lita på att läkare som studerat människan, kroppen och medicin i över fem år och tio år vet vad de pysslar med? Jag är upprörd och förbannad, på mig själv för att jag tilllåtit mig dras in i medicinträsket och definitivt på dessa medicinska samverkande parter. Läkemedelsföretag. Investerare. Marknadsförare. När jag är klar med den här kroppsliga utrensningen tänker jag lämna vården och alla dess hjärntvättade instanser jag haft samröre med. Jag orkar inte längre undra vad som är vad. Jag vill vara jag.