NU HAR JAG GJORT EN GASTROSKOPIUNDERSÖKNING

Jag ska berätta om gastroskopi-slang-ner-i-halsen upplevelsen jag hade förra veckan. Onsdag, klockan 10:30 skulle jag infinna mig på Sophiahemmet med fastande mage. Det var en läkare och en sköterska i undersökningsrummet. Jag såg en lång svart slang som vilade på ett stålfat, slangen drygt en centimeter i diameter. Jag blev tillsagd att lägga mig på sidan. Sköterskan sa att den här undersökningen är obehaglig men att de flesta patienter brukar klara sig fint. Det skulle ta cirka 3 minuter och hon sa att de flesta har problem med att svälja slangen, sen brukar det gå bra när den väl är nere i magen. Ja men dåså, tänkte jag. Innan vi satte igång sa läkaren till mig att jag får absolut inte dra i slangen om jag får panik. Om det skulle bli några problem skulle jag lyfta upp min hand som låg fri (den andra skulle jag ligga på). Jaja, kör in den nu sa jag och gapade stort.

Jag svalde slangen utan problem. Jag följde den på en tv-skärm från britsen där jag såg hur den sökte sig fram som en hungrig snok i en röd grotta av olika nyanser. Sköterskan säger att jag är en otroligt duktig patient. Läkaren instämmer. Jag tror på dem för jag känner mig duktig. Sen kommer första spyattacken. Jag hostar en brutalhostning så hela kroppen lyfter från britsen men ingen spya kommer. Jag hör sköterskan och sen läkaren som uppmanar mig att andas. Andas med näsan! Jag börjar andas med näsan. Men det känns som att jag andas genom ett sugrör. Jag får ingen luft. Då kommer nästa Spyattack. Alla inälvor tarmar, blod, allt vill ut. Kroppen tar sats. Brutalhostar. Men inget kommer ut bara luft. I landningen efter varje spyattack var det som att ramla från några meters höjd rätt ner i asfalt och sen komma på att jag måste börja andas igen, fast med näsan.

Snoken på tv-skärmen börjar se aggressiv ut för det är en huggorm och nu håller jag på att spy ut hela kroppsinnehållet igen, jag kraschlandar i asfalten där jag tappar andan, jag andas med näsan men jag får inte tillräckligt med luft. Jag kan inte titta på tv-skärmen längre även om jag vill för allt bara flimrar för ögonen och ibland är allt svart. Jag viftar och signalerar med handen men sköterskan trycker den ner mot britsen och de säger att nu är det bara ett område kvar. Ett område kvar??? Jag hinner tänka att jag hellre har ont i magen i hela mitt liv än att att ha den där slangen i mig längre än såhär. Jag känner hur mina muskler spänner sig och jag ser hur mina egen hand snuddar vid slangen men sköterskan hinner tag i mig före jag helt greppar slangen. DET HÄR GÅR INTE säger läkaren.

Ta bara ut slangen snälla. Jag kan inte prata men stönar och rör på handen som sköterskan fortfarande trycker ner i britsen. Sådär. Nu börjar vi backa, vi backar nu säger läkaren. Jag blundar stenhårt. Sköterskan säger att jag är duktig men att jag behöver andas. Jag öppnar ögonen och ser att slanghelvetet fortfarande är inuti den röda grottan. Paniken stegrar igen men de fortsätter att säga att de backar. Snart. Snart. Alldeles snart är vi klara säger läkaren. När jag öppnar ögonen och ser att udden på slangen lämnar min mun för att åter läggas på stålfatet börjar jag andas igen.

Min bröstkorg blir låg och jättehög, låg och jättehög för att jag andas så kraftigt. Jag ligger kvar på britsen, läkaren frågar om jag är okej. Hann ni se allt ni behövde se??? Läkaren säger ja. Jag ser mig i spegeln som finns där, mitt ansikte är kletigt av tårar, saliv och mascara. Är du okej? Frågar nu sköterskan och jag säger nej. Nej, jag är inte okej. Min röst låter på ett sätt som jag aldrig har hört den låta på förut. En sönderslagen gitarr som försöker sätta det mesta simpla accord men det låter förfärligt och jag undrar om det går att reparera den här gitarren. Jag säger tack innan jag går. Men egentligen säger jag dra åt helvette. Vi ses aldrig igen.

 

 
Kategori:
Kommentera inlägget här: