DEN SOM ÄTER MEST HANDLAR MEST

Jag har lätt för att bli förbannad när det kommer till mat. Särskilt om det sker i mitt eget hem. Särskilt om det sker på morgonen. Det här var en sån morgon.

När jag vaknar är jag hungrig och behöver äta frukost direkt. Då vill jag öppna dörren till ett välfyllt kylskåp där det finns ett urval av goda aptitliga valmöjligheter. Jag vet aldrig vad jag är sugen på så det är viktigt att allt finns.

I morse när jag klev upp, fyrtiofem minuter senare än vanligt, med andra ord extra hungrig bemöttes jag av en överraskning. Smöret var slut. Bregott. Inget jävla Bregott?? Okej. Jag gör bananpannkakor istället. Öppnar den stora äggförpackningen som jag under veckan har tagit endast ett ägg utav. Förpackningen är så lätt att den nästintill studsar ut ur mina händer, när jag öppnar locket finns där endast ett ägg.

Nu börjar jag smått koka inombords. ÄGGEN ÄR JU OCKSÅ SLUT skriker jag till mannen i från köket. Jag smäller igen kylskåpet. Stirrar mig omkring, öppnar skafferiet, hittar nån slags färdig pannkaksblandning. Det kanske räcker med ett ägg i alla fall. Jag kläcker ägget i en bunke, skalar en banan, häller ner pannkaksblandningen, nu ska bara mjölk tillsättas.

Jag öppnar kylskåpet för att ta fram mjölken samtidigt som jag erinrar mig den tomma mjölkkartongen som jag nyss flyttade på när jag skulle fram med bunke och pannkakssmet. Jag har inte ställt en tom mjölkkartong där. Fast att jag redan vet vad det här innebär sliter jag upp kylskåpet med en sån kraft att en senapsflaska ramlar ut när jag får upp dörren på vid gavel.

OCH INGEN MJÖK. Det där säger jag högt, men med en betydligt lugnare ton. Så lugn att min röst blir obehaglig. Jag låter bunken med halvklar pannkakssmet stå kvar på diskbänken. Jag går tillbaka till sovrummet där han ligger. När våra ansikten möts vet jag att mina läppar är hårt ihoppressade till ett smalt streck, mungiporna är upptvingade, jag ler falskt.

Han ser på mig, nästan roat. Han säger, ja men det är väl bara att gå och handla. Gå handla då! 

Häromdagen hade vi en liknande incident när jag steg upp på morgonen och upptäckte att alla mackor var slut. Och då menar jag alla mackor. I mitt hem finns det alltid minst tre olika brödsorter; polarmackor, fullkornsbröd och knäckebröd. Inget av dessa hade jag tagit den sista mackorna av.

Du tog i alla fall det sista smöret igår, säger han i nåt slags försök till att försvara sig själv. Helt jävla ointressant. Jag äter en macka om dagen, han trycker i sig femton mackor per dag. Men jag säger ingenting. 

Han går upp ur sängen och gör sig i ordning för sin dagliga morgonpromenad. Jag ligger kvar. Stänger av tvn och tittar in i väggen, jag tänker inte äta nånting nu. Det finns turkisk yoghurt och sån där musli jag gillar, men det är jag inte sugen på idag.

Och han kan glömma att jag tänker handla ett jävla piss. Han är dubbelt så stor som mig. Äter dubbelt så mycket. Med andra ord ska han tänka dubbelt så många gånger som mig på vad som behöver köpas hem och också skrida till verk och inhandla dessa provianter.

Innan han går ut genom dörren försöker han mildra mitt ursinne genom att humorisera min känslighet kring matangelägenheter. Men den här morgonen är jag humorbefriad och inte det minsta uppmuntringsbar. Bäst för honom att han har handlat när han kommer in.

JAG HAR SÅ DET RÄCKER MED MITT EGET

Jag skäms för att uttrycka mig när det är såhär. Jag känner mig gnällig, otacksam och lat. Du ska vara glad nu, nu när du har träffat kärlek. Tänk att du har en lägenhet, människor i din närhet och alla kroppsdelar kvar. Tänk på alla människor som flyr från sina hem i Syrien, sina vänner, familjer, hemland. 

Ibland orkar jag inte tänka på andra människors situation för att få “perspektiv”. Jag orkar inte fundera djupare på varför tiggare sitter på gatan och hur deras barn föds in i samma liv. Jag har inte utrymme att vältra mig i andras elände.

På ytan ser mitt liv behagligt ut om man jämför med flyktingar som flyr. Men ibland tror jag knappast att min insida skiljer sig särskilt mycket ifrån deras. Jag har också behövt byta liv. Ändra på precis allt om jag ska ha chans att bli mer än 30 år. Jag tycker för det mesta att den här världen, det här livet, är överväldigande och jag undrar fortfarande hur jag ska fixa allt, dö en värdig död.

Såklart finns det inga konstruktiva skäl till att oroa sig så mycket som jag gör. För jag fixar ju allt just nu. Och det är det som betyder något. “Jeanette du tänker för mycket” är en fras som jag har hört under hela mitt liv. Vet du vad? Man är den man är. Vi föds med olika förmågor. Egenskaper. Talanger. Mina tillgångar är också mina svagheter, jag behöver reglera mina tankar DAGLIGEN för att inte bli helt jävla mörk. Jag vill vara positiv och jag är ofta positiv, men det förhållningssättet kommer knappast naturligt för mig.

Mitt liv har fått sig en energiskjuts sen den här mannen dök upp i mitt liv. Jag har fortfarande svårt att fatta att just han är min. Trots vårt möte slog det mig häromdagen, bara för att jag har mannen som jag älskar är jag fortfarande samma person med samma psykiska mående sen tidigare, jag har fortfarande kvar mina inre sår, min oro, skörhet, tomhet eller vad fan det nu är som har plågat mig hela livet. Mannen fyller inte det där tomrummet, men med honom vid min sida känns livet mer vackert.

Det jag vill säga är att det mesta är desamma som för några månader sen. Jag sover fortfarande mer varje dygn än vad jag är vaken, blir utmattad så fort jag varit bland människor, varit utåtriktad, så fort något i tillvaron tvistar. Jag längtar efter mig själv och delar i min personlighet för det här är inte jag. Just nu är det väl jag. Men jag gillar inte det här orkeslösa jaget. SKRIVDIVAN har varit en del av mitt syre de senaste månaderna men jag känner att även hon får svårt att andas ibland. Det blir komplicerat att få ner grejer på print när allt låter så satans negativt.

Dom säger till mig att acceptera tillvaron. Du behöver finna acceptans till att det ser ut såhär just nu. Hur länge då? undrar jag även om jag vet att det bara är jag som kan besvara den frågan. Eller inte ens jag. Tiden. Tiden kanske har svar. Mer kommer att visa sig om jag bara ger saker och ting lite mer tid. Men vad är tid jag trodde att tid var en illusion? Om tid är en illusion vart finns det i så fall svar?

Salvador Dali. 

 

Kategori: SITUATIONEN Taggar: acceptans, blogg, flyktingar, livet, mannen, skrivdivan, syrien, tankar, tänka;

ATT TA TILLBAKA SIG SJÄLV

Nu har jag skickat ut honom ensam på den där morgonpromenaden. Jag har plågat mig igenom den i två veckor varje dag. Ofta har vi gått 1 mil, alltid innan frukost. Vi har båda varit förtjusta i idén om gemensamma rutiner, vi vill vara en enhet där vi gör allt tillsammans.

Men nu har jag fått inse att den där morgonpromenaden inte funkar för mig. Sen några år tillbaka har min morgonrutin sett helt annorlunda ut. Att hålla på och “träna” innan frukost kom jag fram till för länge sen att min kropp ser som idioti, jag vill ha en rejäl frukost direkt när jag vaknar, jag älskar att gå upp tidigt, men morgonen får inte under några som helst omständigheter innefatta stress.

Att promenera så mjölksyran svider i över en timme innan frukost, känns som ett mindre trauma. Efter gårdagens promenad blev det inte frukost först halvelva, jag kunde inte göra något mer än att sitta på en stol och stirra när vi kom in. Skärrad. Förstörd resten av dagen.

Idag ringde klockan 06:45 som vanligt. Jag somnade om. Mannen väckte mig med kaffe. Jag dricker kaffet medan jag försöker affirmera mig fram till ett piggare tillstånd. Positiva jag. Vilken härlig dag. Stressen värker från magen upp till bröstkorgen för jag vet vad som väntar. Jag går ut till köket för att fixa en smoothie, den ska hjälpa mig att vakna, ta bort det ynkliga, gnälliga, jag ska visa att jag är med i matchen.

När jag kommer tillbaka till sovrummet fortfarande iklädd endast trosor har han börjat klä på sig. Ska vi inte gå upp? Frågar han med rynkade ögonbryn. Där någonstans brister det för mig, tårar vill tränga fram men jag hinner ner i sängen, in under kedjetäcket som omsluter mig med en obeskrivlig trygghet. Men vad är det? Vill du inte följa med? NEJ. Det vill jag faktiskt inte. Jag hör min egen röst i nån slags upprorisk ton. Fortfarande nära till gråt.

Jag förklarar att jag har försökt men nu måste jag ta tillbaka mina egna rutiner. Promenaden innan frukost funkar inte för mig. Jag ser att han blir besviken, men han säger att han förstår, han tycker det är bra att jag säger till. Han kysser mig, jag kysser tillbaka med hallonsmoothie i munnen, han slickar sig om läpparna och sätter musiksnäckor i öronen.

Vi vinkar till varandra innan han lämnar sovrummet. Med datorn i knät känner jag hur en en vild våg av harmoni gör luften i sovrummet friskare, jag ser fram emot dygnets bästa skrivstund. Min kära man går. Och jag har lägenheten för mig själv.