ATT TA TILLBAKA SIG SJÄLV

Nu har jag skickat ut honom ensam på den där morgonpromenaden. Jag har plågat mig igenom den i två veckor varje dag. Ofta har vi gått 1 mil, alltid innan frukost. Vi har båda varit förtjusta i idén om gemensamma rutiner, vi vill vara en enhet där vi gör allt tillsammans.

Men nu har jag fått inse att den där morgonpromenaden inte funkar för mig. Sen några år tillbaka har min morgonrutin sett helt annorlunda ut. Att hålla på och “träna” innan frukost kom jag fram till för länge sen att min kropp ser som idioti, jag vill ha en rejäl frukost direkt när jag vaknar, jag älskar att gå upp tidigt, men morgonen får inte under några som helst omständigheter innefatta stress.

Att promenera så mjölksyran svider i över en timme innan frukost, känns som ett mindre trauma. Efter gårdagens promenad blev det inte frukost först halvelva, jag kunde inte göra något mer än att sitta på en stol och stirra när vi kom in. Skärrad. Förstörd resten av dagen.

Idag ringde klockan 06:45 som vanligt. Jag somnade om. Mannen väckte mig med kaffe. Jag dricker kaffet medan jag försöker affirmera mig fram till ett piggare tillstånd. Positiva jag. Vilken härlig dag. Stressen värker från magen upp till bröstkorgen för jag vet vad som väntar. Jag går ut till köket för att fixa en smoothie, den ska hjälpa mig att vakna, ta bort det ynkliga, gnälliga, jag ska visa att jag är med i matchen.

När jag kommer tillbaka till sovrummet fortfarande iklädd endast trosor har han börjat klä på sig. Ska vi inte gå upp? Frågar han med rynkade ögonbryn. Där någonstans brister det för mig, tårar vill tränga fram men jag hinner ner i sängen, in under kedjetäcket som omsluter mig med en obeskrivlig trygghet. Men vad är det? Vill du inte följa med? NEJ. Det vill jag faktiskt inte. Jag hör min egen röst i nån slags upprorisk ton. Fortfarande nära till gråt.

Jag förklarar att jag har försökt men nu måste jag ta tillbaka mina egna rutiner. Promenaden innan frukost funkar inte för mig. Jag ser att han blir besviken, men han säger att han förstår, han tycker det är bra att jag säger till. Han kysser mig, jag kysser tillbaka med hallonsmoothie i munnen, han slickar sig om läpparna och sätter musiksnäckor i öronen.

Vi vinkar till varandra innan han lämnar sovrummet. Med datorn i knät känner jag hur en en vild våg av harmoni gör luften i sovrummet friskare, jag ser fram emot dygnets bästa skrivstund. Min kära man går. Och jag har lägenheten för mig själv.

 
 
 
Kategori: KÄRLEKSKRANK Taggar: frukost, kärlek, mannen, morgon, morgonpromenad, relationer, rutiner;
H:

Känner igen mig så mycket. Ingen ruckar på mina morgonrutiner.

Svar: :)
SKRIVDIVAN

Lili:

Det är så viktigt att behålla sitt jag även när man hamnar i tvåsamhet. Ofta gör ju ett förhållande och nykär-känslorna att man ser varandra som en enhet och även om det är väldigt fint och inte alls behöver vara negativt (tänk vad starka man kan vara tillsammans!), är det också viktigt att se till sig själv och de rutiner man mår bra av, att behålla sin integritet och personlighet. Jag tycker det är jättebra att du vågade säga till att den här rutinen inte fungerar för dig, det är ju inte alltid man fixar det. Heja!

Svar: jaaa guud det här me integritet... lyckas man bevara den har man kommit LÅNGT i det här livet! Någon sa till mig så fint; integritet är att känna sig själv.
SKRIVDIVAN

Kommentera inlägget här: