JAG HAR SÅ DET RÄCKER MED MITT EGET

Jag skäms för att uttrycka mig när det är såhär. Jag känner mig gnällig, otacksam och lat. Du ska vara glad nu, nu när du har träffat kärlek. Tänk att du har en lägenhet, människor i din närhet och alla kroppsdelar kvar. Tänk på alla människor som flyr från sina hem i Syrien, sina vänner, familjer, hemland. 

Ibland orkar jag inte tänka på andra människors situation för att få “perspektiv”. Jag orkar inte fundera djupare på varför tiggare sitter på gatan och hur deras barn föds in i samma liv. Jag har inte utrymme att vältra mig i andras elände.

På ytan ser mitt liv behagligt ut om man jämför med flyktingar som flyr. Men ibland tror jag knappast att min insida skiljer sig särskilt mycket ifrån deras. Jag har också behövt byta liv. Ändra på precis allt om jag ska ha chans att bli mer än 30 år. Jag tycker för det mesta att den här världen, det här livet, är överväldigande och jag undrar fortfarande hur jag ska fixa allt, dö en värdig död.

Såklart finns det inga konstruktiva skäl till att oroa sig så mycket som jag gör. För jag fixar ju allt just nu. Och det är det som betyder något. “Jeanette du tänker för mycket” är en fras som jag har hört under hela mitt liv. Vet du vad? Man är den man är. Vi föds med olika förmågor. Egenskaper. Talanger. Mina tillgångar är också mina svagheter, jag behöver reglera mina tankar DAGLIGEN för att inte bli helt jävla mörk. Jag vill vara positiv och jag är ofta positiv, men det förhållningssättet kommer knappast naturligt för mig.

Mitt liv har fått sig en energiskjuts sen den här mannen dök upp i mitt liv. Jag har fortfarande svårt att fatta att just han är min. Trots vårt möte slog det mig häromdagen, bara för att jag har mannen som jag älskar är jag fortfarande samma person med samma psykiska mående sen tidigare, jag har fortfarande kvar mina inre sår, min oro, skörhet, tomhet eller vad fan det nu är som har plågat mig hela livet. Mannen fyller inte det där tomrummet, men med honom vid min sida känns livet mer vackert.

Det jag vill säga är att det mesta är desamma som för några månader sen. Jag sover fortfarande mer varje dygn än vad jag är vaken, blir utmattad så fort jag varit bland människor, varit utåtriktad, så fort något i tillvaron tvistar. Jag längtar efter mig själv och delar i min personlighet för det här är inte jag. Just nu är det väl jag. Men jag gillar inte det här orkeslösa jaget. SKRIVDIVAN har varit en del av mitt syre de senaste månaderna men jag känner att även hon får svårt att andas ibland. Det blir komplicerat att få ner grejer på print när allt låter så satans negativt.

Dom säger till mig att acceptera tillvaron. Du behöver finna acceptans till att det ser ut såhär just nu. Hur länge då? undrar jag även om jag vet att det bara är jag som kan besvara den frågan. Eller inte ens jag. Tiden. Tiden kanske har svar. Mer kommer att visa sig om jag bara ger saker och ting lite mer tid. Men vad är tid jag trodde att tid var en illusion? Om tid är en illusion vart finns det i så fall svar?

Salvador Dali. 

 

Kategori: SITUATIONEN Taggar: acceptans, blogg, flyktingar, livet, mannen, skrivdivan, syrien, tankar, tänka;
Mizca:

Det var bra skrivet =)

Svar: Eller hur, lite äckligt men samtidigt fräckt på något sätt.

Svar: jaaa
SKRIVDIVAN

Cassandra:

Bra skrivet!

Svar: Tack snälla du.
SKRIVDIVAN

ExklusivaMoi:

Alltså det där med att man alltid skall tänka på att andra har värre är ibland bara sååå bullshit!! Man SKA FÅ klaga och gnälla på just sitt egna... att alltid skjuta bort sina personliga problem och ha andra i fokus är inte heller bra, då blir det väggen för att ha glömt bort sig själv eller att normerna säger så som du har skrivit här! Tack vare det där reflektionerna och lagt pusselbitarna ett å ett så har jag fattat varför man faktiskt går in i väggen och känner sig vilse i sig själv... det är både viktigt att se det bra i det man har menn det är OCKSÅ SUNT att få vilja ha något bättre än det man har!! Super bra inlägg och ha en TREVLIG HELG nu...

Tanja:

Tack för dina ord. Det är du själv som bestämmer vad du vill acceptera, allt annat är att be om hjälp för. Så har det sett ut för mig. Vad folk tycker och tänker får de stå för själva. Det går inte att jämföra smärta, Bara för att någon är hemlös gör inte din smärta mindre. Va rädd om dig själv och sätt själv gränsen för hur mycket du vill bära på. Det finns hjälp.. du bestämmer själv! Kram!

Svar: Tack snälla varma du <3
SKRIVDIVAN

Annukka:

Intressant blogg!

Svar: Tack för besöket.
SKRIVDIVAN

Kommentera inlägget här: