EN FUL BRYTPUNKT

/ Permalink / 0

Jag började längta efter att bli klar med berättelsen om Prinsen. Det var aldrig meningen att jag skulle skriva om allt det här, om vårt möte, vår tid tillsammans, det tråkiga avslutet.

Men när jag började skriva om oss kunde jag inte sluta. Dagarna efter uppbrottet var jag förvirrad kring hur jag skulle göra med bloggen, fortsätta berätta eller radera allt? Därav tystnaden i början av augusti.

Den där kvällen, minuterna innan jag fick veta, när jag legat på hans gråa vardagsrumsmatta och redigerat en bild i Photoshop, förberedde jag ett inägg som var skrivet någon vecka tidigare, jag hade inte hittat något lämpligt tillfälle att publicera det. Men nu skulle jag göra det morgonen därpå.

Jag hade valt en bild som jag tagit i juni. Jag tyckte på något vis att den passade ihop med texten. Kusligt, att det var just det här inlägget som jag förberedde den kvällen. Den sköra såpbubblan som svävar omkring i en kyrka, i en korridor med gravstenar. Filmkaraktären som aldrig kan bli min.

Men mitt under bildredigeringen plingande hans telefon. Och det blev inget av med det där inägget. Först efter några dagar när jag fått smälta allt en aning. Och tänkte äh va fan, orka vara en sådan som avbryter saker mitt i. Jag loggade in på bloggen, laddade upp text och bild och tryckte på publicera. The show must go on.

Fråga mig inte varför det där inlägget fick färg. Det var inget misstag, jag visste redan när jag låg på mattan och redigerade, att just det inlägget skulle vara i färg. Det ser konstigt ut i blogg och instagramflödet har jag sett i efterhand. En ful brytpunkt. Även om bilden är speciell.

Till top