HAN SVARAR INTE

En morgon sa jag att jag behövde sova själv kommande natt. Det hade varit intensivt mellan oss och jag behövde ta tillbaka mig själv lite grann. Träffa mina vänner. Skriva. Reflektera. Men vi ses väl i morgon? Hade jag sagt. Han sa ja, absolut!

Samma kväll när jag kom hem från en middag med en vän ringde jag honom för att säga god natt. Det här är mina ocensurerade tankar som jag skrev ner den kvällen:

Klockan är 22:06 jag ringer honom för att säga god natt. Han svarar inte. Jag har spenderat kvällen med en tjejkompis. När han tidigare idag frågade om vi kunde ses efter det sa jag att det blir för intensivt, att jag behöver space, skrivtid i morgonbitti och bra sömn. Han sa att han var okej med det.

Klockan är 22:09 och han har inte ringt upp. Han har aldrig inte svarat. Han svarar alltid direkt. Han kanske står i duschen.

22:23 Han har inte ringt upp. Varför ringer han inte upp? Har han tagit återfall? Är det nu han försvinner? Eller ligger han med någon annan just nu? Har han ett sexmissbruk? Kan han han inte bara ringa så jag vet. Det gör ont i magen nu.

Jag måste vänta till 22:30 innan jag får ringa igen. Han kanske har sin jävla höga musik på?

22.27 Nu orkar jag inte mer. Jag ringer ändå. Nej sluta nu. Du kan vänta. Vänta i 3 minuter till. Det kan du göra. Vad ska jag göra i 3 minuter? Tänk om han inte svarar när jag ringer. Tänk om han aldrig mer svarar. Vem ska jag ringa då? Jag kan ju inte ringa till någon av mina vänner. Alla som har varnat mig. Nej jag måste gå igenom det här ensam.

Mitt hjärta bultar hårt och snabbt. Det känns som hela kroppen kokar. Jag mår illa.

22:30 Jag bestämmer mig för att vänta till 22:31.

Klockan är 22:31. Jag ringer. Signaler går fram. För varje signal som går känner jag det så starkt. Det är över. Han är borta. Det var det. Hur ska det bli med fortsättningen på bloggen, hur ska jag kunna fortsätta skriva? Hur ska jag kunna sova i natt? Precis när jag tror att det ska gå till röstbrevlådan, svarar han.

Han svarade! 

Allt verkar vara i sin ordning. Det har inte hänt någonting, han var ute med en kompis. Så jag borde bli lättad och glad och bete mig normalt. Det handlade om 25 minuter Jeanette. Men jag får inte fram ett ord. Jag är kall. Fåordig. Nära att börja gråta. Skrika. Explodera. Jag försöker lugna ner mig. Välja mina ord väl. Men jag kan inte styra över det.

-Varför i helvete svarade du inte för???
-Men jag svarar ju nu…
-Fattar du inte att jag trodde det värsta. Jag hade börjat förbereda mig. Radera dig.

Han frågar om jag vill att han ska komma över. Jag säger att jag vill det. Han kommer över. Vi ligger med varandra. Jag kan inte släppa taget om honom. Vill krypa in under hans hud. Bli insydd. Stanna där.

Gör aldrig sådär mot mig igen.

Vill jag säga. Istället ber jag om ursäkt för att jag varit så uppriven i telefonen. Jag säger att jag vet att jag har problemen med överdrivna rädslor för att bli övergiven. Han säger att det är lugnt. Att det är gulligt. Att jag inte har något att vara orolig för.

Jag kommer aldrig lämna dig, säger han.

Sandra:

Asså gråter!!

Anonym:

Du är helt otroligt vacker!

Kommentera inlägget här: