LÅS UPP TELEFONEN FÖR I HELVETE

Han sa att han smsade med en kompis. Jag är inte en person som går igenom andras prylar, vare sig i smyg eller i deras sällskap. Det är förbjudet. Om någon skulle gå igenom mina saker skulle jag fundera på att avsluta relationen. Men nu öppnade jag plånboksfodralet, rörde vid skärmen. Telefonen var låst med pinkod.

"Visa mig" sa jag, med en röst som lät stenhård och främmande.
"gör inte såhär" 
"gör inte såhär? Vem fan är det som har gjort något här egentligen?"

Han ljög. Han satt där i köket och ljög för mig. "Visa mig" sa jag igen. I någon sekund tänkte jag ta telefonen och kasta ut den genom köksfönstret som stod på vid gavel. Sjätte våningen. Men då skulle jag aldrig få veta vad som fanns där i.

Till slut drog han med fingertoppen i ett kringelikrokmönster över den blanka ytan. Den öppnade sig. Jag slet åt mig telefonen, fick upp en konversation med en tjej. Scrollade upp och fick syn på en kvinnas rumpa i stringtrosor. Jag blev så paff att jag tappade telefonen i bordet. Gav honom en örfil vars ljud dröjde sig kvar. En ekande skarp snärt. Lämnade oss ensamma mellan kökets kala väggar.

Jag sträckte mig efter telefonen igen, han gjorde en ansats att ta den före mig. "Du skulle bara våga" sa jag, och satte mig på stolen mittemot honom för nu hade jag ingen som helst motorik i varken händer eller fötter. Jag tryckte på skärmen. Den hade hunnit låsa sig. "Lås upp" sa jag. Han tvekade.

"LÅS UPP TELEFONEN FÖR I HELVETE."

Han drog fingret i det krångliga mönstret igen. Jag scrollade upp ytterligare och såg att han hade skickat en bild på sig själv i kalsonger till henne. Under hennes rumpbild hade han skrivit att han ville äta upp henne. Så brukade han alltid säga när han ville gå ner på mig.

Han sa att hon inte betydde något. Att de aldrig hade träffats. Att det bara handlade om enkel bekräftelse. "Det är väl inte så farligt jag skulle ju aldrig gå hela vägen" sa han och fortsatte "ag lovar. Jag skulle aldrig göra så mot dig. Det är dig jag vill ha".

Jag tittade på ett vattenglas som stod framför mig på bordet. Impulsen att kasta det i golvet. Men det kändes inte värdigt. Gör det med värdighet. Jag ville inte vara en galen människa som kastar glas. Jag sa till honom att flytta på glaset.

Jag var så skakig i mina rörelser att jag lyckades låsa telefonen igen och måste be honom att öppna upp den på nytt. Den här gången gick jag igenom alla andra chat konversationer och sms. Hittade flertalet pågående konversationer med olika tjejer. Jag läste. Hon med stringtrosorna var från gymmet. En annan hade han raggat upp precis utanför Mariatorgets tunnelbana, där jag bor.

En tredje tjej hade han åkt hem till för bara några dagar sen “Ska jag komma över?” hade han skrivit. Det var en av de två nätter den senaste månaden som vi inte hade sovit tillsammans. Han hade sagt till mig att han inte mådde bra och skulle "gå lägga sig tidigt". Han hade varit hos mig den förmiddagen, vi hade haft sex. Morgonen därpå hade han kommit hem till mig tidigt, med frukost. Vi hade haft sex.

Den där kvällen när jag var så uppriven för att han inte svarade på tjugofem minuter. Patetiska. Paranoida. Vansinniga jag. Då hade han varit hos henne. När han väl hade svarat (fortfarande i hennes hem) hade jag varit så skärrad och omskakad för jag hade känt att något var fel, så när han frågade om jag ville att han skulle komma över, så hade jag sagt att jag ville det. Vi hade haft sex.

Han bedyrade över allt annat att han inte hade legat med någon annan än mig. "Även jag har gränser" sa han. Han hade förklaringar. Sa att de bara var kompisar. Gav mig olika svar. Ändrade sina historier vart efter han märkte hur förbannad jag blev. "Hur kunde du?" sa jag, om och om igen.

Line:

Åh, fan...vad arg jag blir av att läsa det här.. jag blir arg och det känns i mig pga egen erfarenhet som är så likt i allt det här som du skrivit de senaste dagarna. Åh...

Svar: Tack för dina ord. Jättetråkigt att du har varit med om något liknade, men det känns skönt att veta att jag inte är ensam =S Kram
SKRIVDIVAN

bylittlenea.blogg.se:

Oh NO!! Vilket svin :((

Anonym:

Känner också superstrarkt med dig, har varit med om liknande... Men var kvar i förhållandet i 4 år... År av ångest! Så glad att jag e klar med det nu!
Hur kan man leva med sig själv när man beter sig sådär? Förstår inte nu och kommer aldrig förstå det beteendet.. Hoppas du e klar med honom nu!
Kram

Svar: Tack du <3
SKRIVDIVAN

Lisen :

Neej skriker hela min kropp! Kan du inte bara få må bra och ha bra människor runt omkring dig!! ❤️

Svar: <3 <3 <3
SKRIVDIVAN

Anonym:

Jag visste det! Fan va människor ljuger. De är så sjukt vidrigt och läskig! Mytoman, vidrigt! Jag blir så jävla lack. Jag gjorde av med en polare som ljög hela tiden. Konstant! Om allt, hittade på saker om andra. Osv. Allt för att skydda sitt eget missbruk. Han ljög om allt! Såna människor är bara slöseri med tid. Och ja sa ju att han inte lät som en drömprins. Förstod att du lacka när jag skrev det!

ensekundtusentankar.blogg.se:

.. Som jag skrev förut... Man ska alltid ALLTID lita på sin magkänsla. Speciellt vi som "är lite speciella" känner av mer, känner mer, älskar mer men har den här magiska grejen som "magkänsla" gånger 1000%.

Det gör så ont. Så ont. Och konstigt nog vill man bara ha den personen ännu mer. Ältar saker om och om igen...

Kram

Svar: Ja, om det nä något som har visat sig så är det att jag har en jäkla bra magkänsla som är att lita på i allra högsta grad. Och då kan man ju fråga sig varför det är så jäkla svårt att lita på den. "Nej det är jag som har problem".
SKRIVDIVAN

Kommentera inlägget här: