NÅGRA SISTA ORD

Även om de var befriande att fortsätta skriva om vad som hänt när jag väl satte igång, mådde jag också dåligt. Det blev som att återuppleva allting igen, gång på gång behövde jag leta efter det exakta minnet, för att hitta tillbaka till den verkliga känslan.

Jag gick in i en egen värld där det bara var jag, texten och Prinsen. Från morgon till kväll. Jag la mig för att sova men gick upp igen. Jag hade svårt att vara närvarande på jobbet. Jag ville bara fortsätta skriva. Bli klar. Nå slutet. Även om jag ibland vittrade någon slags tomhet som kanske skulle komma då. Jag blev rädd för att nå slutet.

Jag fick en sådan där känsla av separationsångest som många av oss är rädda för.

Jag och Prinsen var fortfarande tillsammans dynget runt. Även om vi inte var det. Han stod och knackade på min dörr medan jag satt i sängen och skrev på fortsättningen. Han sa ord genom brevlådan. Skickade långa mejl till min e-post. Kommenterade på min blogg även om jag inte släppte igenom kommentarerna. Telefonen blinkade för att han ringde om och om igen.

Han var hela tiden nära, så himla nära.

När jag inte skrev drevs jag av ångest. Jag var ofta helt avstängd. Avtrubbad. Även om det ibland vällde fram plötsliga, blöta tårar, av konstiga anledningar som inte ens rörde honom. Jag började tänka på hur det hade varit för några månader sedan, innan han och jag hade börjat umgås. Det var på vårkanten, på gränsen till sommar och jag hade för första gången i mitt liv börjat känna mig lycklig.

Inte en sådan där micro-glimt av livsgnista som kan tränga fram under en lång och tung depression, en skymt av glädje som i bästa fall varar i en halvdag. Nej. Det här var varaktig lycka som gjorde mig lugn och trygg. En grundlycka som inte kommer försvinna om jag bara förvaltar den väl.

Jag visste vart jag skulle. Och det var dags att säga hej då. Sätta punkt. Jag behövde gå vidare, bli fri och göra plats åt ljusare minnen och upplevelser än de som jag hade fått tillsammans med honom. För visst var det så. Redan från början hade det funnits ett mörker kring oss som sög mig på energi, även om jag hade haft svårt att sätta fingret på vad det var.

Det fanns också stunder som kändes fina och på riktigt.

Till O: Tack för skrivinspiration.

Alla texter om mig och Prinsen finns under kategorin Prinsen.

ExklusivaMoi:

Öven det allra mörkaste har vissa ljusglimtar, mer eller mindre =)... det är mycket ofta att det är 2sidor på saker å ting! Ta hand om dig och må din lycka vara med dig<33

Svar: Tack för dina fina ord.
SKRIVDIVAN

Anonym:

De är många som gillar dig :)

Kommentera inlägget här: