MINA ÅDROR VAR SÅ BLÅ

Jag och "Prinsen" innanför de stängda dörrarna där det inte spelar någon roll om det är natt eller dag. Fredag eller måndag. Sol eller regn.

Bara tomma blickar som jag aldrig skulle bry mig om att möta. Likadana kläder fast på olika kroppar. Det tunna vita nattlinnet, mjukisbyxorna och den långa blå koftan, de hudfärgade knästrumporna som alltid åkte ner och korvade sig.

Han hade varit där längre än jag och började må bra. Han var en sådan som verkade bli tjenis med alla, han var inte högljudd, men om han var i lunchrummet hördes han, om jag gick förbi tv-rummet och han var där, hördes han.

“Det blir vad man gör det till”.

Hörde jag honom kvittra när någon klagade på tillvaron. Han var en irriterande solstråle. Han kom gärna och satte sig vid mig när jag åt middag. När jag försökte äta. Alltid nyss uppstigen ur en orolig, kemisk sömn. Det kändes som jag skulle tappa tallriken i golvet varje gång jag gick med den till bordet. Någon sköterska hade ställt två glas med hallonsaft vid min säng. Drick det här innan du går upp sa hon, så du inte svimmar.

Knotiga små händer, handleder. Vit. Genomskinlig. Mina ådror var så blå. Mat på en darrande gaffel. In i munnen. Försökte tugga med ett ansikte som var till hälften avdomnat, som om jag varit hos tandläkaren och fått lokalbedövning. När jag försökte svara på tilltal lät min röst som om jag fått en bit av tungan avskuren. Mitt synfält var suddigt. Ibland skakade hela rummet jättesnabbt.

Jag minns hur jag stod i badrummet som låg närmast min nittiocentimeters sovbrits, stirrade in i spegeln och tänkte att jag aldrig någonsin hade varit så ful. Bara ett innehållslöst ansikte, och händerna som stack fram av alla lager på lager av kläder. Jag kunde inte förmå mig att varken duscha eller borsta tänderna. Senast jag hade duschat var hemma några dagar tidigare.

Jag hade stått upp i badkaret med en varm stråle mot bröstet när benen vek sig. Jag föll bakåt, raklång ner i badkaret. Det gick så fort. Smällen från ländryggen upp till bakhuvudet. Huvudet kändes som det borde ha spruckit i minst två delar. Ryggen. Smärtan var främmande. Jag vågade inte, kunde inte röra mig och jag minns hur jag låg där och tänkte att nu blir jag förlamad.

Duschstålen sprutade fortfarande vatten men ut i badrummet för den hamnade utanför badkaret när jag föll.

Kategori: PRINSEN Taggar: april 2015
Sandra:

Vart var du någonstans? Eller är det en fiktiv text? Gripande!

Svar: Avgiftning
SKRIVDIVAN

Kommentera inlägget här: