TRO MIG, JAG FATTAR

Tredje kvällen kom det fram. De som förstörde allt. Med skiten i sin kropp hade han rört vid mig. Kysst mig. Varit inne i mig. Han hade haft det hemma hos sig när jag var där. Tagit det hem till mig, in i mitt jävla hem.

Det mest obehagliga var den omvända svartsjukan jag kände. Jag satt i mitt kök, mittemot min gamla kärlek, mitt livskärlek, hand i hand med sin nya partner. Det var inte han som var min gamla kärlek. Det var det han hade i kroppen. Han var den nya kvinnan och jag hatade henne.

Du är en tickade bomb sa jag. Och jag vill inte vara i närheten när du smäller. Du måste ut härifrån. Han kom med förklaringar och rättfärdiganden som jag själv en gång i tiden använt mig av. I en kort stund kunde jag känna för honom, det fanns en sorg i att höra någon famla med uppfattningar, som bara är helt åt helvete.

Utan att känna till hans specifika (orelevanta) “skäl” till att ha det där i kroppen, fattar jag hur det är att ha en genuin tro på att man inte klarar sig utan.

Jag vet hur det är att inte kunna gå handla, att vara livrädd inne på Ica. Inte kunna sitta i ett jävla klassrum med “normala” människor utan att behöva gå in på toaletten, panikandas, torka tårar, och affirmera sig igenom en hel dag för att hålla sig kvar och slippa frånvaro. Jag vet hur det är att ha hög frånvaro fast att man egentligen vill vara där. Jag vet hur det är att bli illröd i ansiktet av att någon bara tittar på mig, säger något vänligt. Ser mig. Jag vet hur det är att vara nervös runt familjebordet. Bland kompisarna. På tunnelbanan. Hur det är att känna att man inte har någonting att säga till någon och när jag väl gör det blir det bara pinsamt, fel och konstigt. Jag har många gånger känt att jag hellre skulle hoppa från en riktigt hög klippa, istället för att möta mig själv i alla de situationer som skrämmer mig mest. Jag vet hur det är att inte ha någon tro. Inget hopp om att allt det där går att lindra, fixa, bli bättre på. Helt utan grejer i kroppen.

Jag fattar, sa jag. Jag fattar verkligen. Men det spelar ingen roll. Vi kan inte ses mer. Vi kan inte ha någon form av kontakt.

När fler förklaringar tillkom byttes det korta ögonblick av empati jag känt för honom, till avsky. Förstår du inte att de där jävla pillerna höll på kosta mig mitt liv??? Jag har inte ett återfall till. Jag kan inte vara i närheten av det där. Fattar du? Inte i närheten. Lördagsnatten hade nyss börjat. Jag såg det sista av hans svarta jacka, långa resliga kropp, när jag noga stängde och låste dörren efter honom.

Anonym:

Hjärtat! <3

Kommentera inlägget här: