JAG HAR BÖRJAT DEJTA PÅ TINDER

Jag sitter fast i en Tinder-yra. Och för dig som inte inte vet vad Tinder är så är det en dejting-app. Jag har länge förkastat sådana elektroniska aktiviter, känt att appen är lite för ytlig, avgöra ja eller nej utifrån en bild?

Men nu har jag upptäckt att Tinder är ett ganska bra verktyg för den som vill träffa någon. Och då kan man fråga sig vad jag gör ute på Tinder, jag som blomstrar sen jag gjort mig av med den förra och har inte det minsta behovet av att pressa in någon ny.

Men nedladdningen av Tinder “bara hände”.

Och nu är jag uppslukad. Och appen behöver inte alls vara så ytlig, det blir vad man man gör det till. Den som påstår att Tinder är till för de som vill hitta snabba ligg är antagligen de själva som använder Tinder på det sättet. Man har möjlighet att lägga upp flera bilder och skriva en presentation av sig själv. Jag försöker ge en kortfattad bild av vem jag är och vad som är viktigt för mig. Det rensar ut slagg.

Det jag gillar bäst med appen är det spontana. Man ses lite oplanerat, när båda har tid över. Min första Tinder-dejt blev i lördags mitt på dagen när jag var i Tanto med några kompisar. Då kom en av mina matchningar förbi och sa hej, vi gick undan och satt och snackade en stund vid vattnet. Det var trevligt.

Min andra Tinder-dejt med en annan person var igår. Han frågade om jag ville med på en cykeltur. Vi stannade till vid en asvacker sjö vid nackareservatet och han visade mig en djurkyrkogård, där jag förvisso blev lite ledsen. Men det där var verkligen den perfekta dejten.

Sen är jag lite så att jag ofta dras med i stunden och tycker att allt är så himla toppennajs! Det känns nästan självklart att man ska ses igen. Men nu efter två dejter med två olika personer har jag börjat lära mig att sova på saken för det krävs en natts sömn för att jag ska få ett fräscht perspektiv. Landa i verkligheten och återgå till faktan: Vad det är jag vill ha, och vad det är jag inte kan ha i mitt liv.

Får se hur det blir med cykeldejten, annars har jag ungefär 19 intressanta matchningar att kika närmare på ;)

 

VILKET JÄKLA FALL

I morse ramlade jag ihop på gatan när jag var på väg till jobbet. Jag trampade snett på nåt vis och hela kroppen gav vika. Förbi mig i fallet cyklar en kvinnlig cyklist precis förbi. Och när jag ligger där utspridd på asfalten är det första jag gör att vrida på huvudet för att se om cyklisten tittade. Hon vände sig om och såg på mig. Jag undrade tyst om hon skulle stanna. Hon stannade inte. Fortsatte bara. Även om jag tycker det var ganska dålig medmänsklig stil så var jag ändå tacksam för att jag slapp bemöta hennes blick på nära håll. Vad är det som är så pinsamt med att ramla? Jag hatar att se andra ramla! Kan sällan hålla mig för skratt. Jag hade i alla fall mammas två hundar med mig som jag passar denna vecka. Som så fint och troget stod vid min sida. Det tog någon minut innan jag kunde resa mig upp. Bultande smärta runt hela foten. Sår på handflatan. Smuts på byxorna. Efter en stund kunde jag börja hanka mig framåt. Det onda försvann under dagen. Glömde bort vad som hade hänt och promenerade hem den längre vägen längst Årstaviken. När jag kom hem kom smärtan tillbaka. Nu kokar det från fotvristen och upp längst vaden. Så det blev ingen löpning idag som planerat. Och jag undrar på hur länge. Men jag fattar verkligen inte hur jag kunde ramla sådär. Bara föll ihop från en sekund till en annan. Måste sett så jävla kul ut. 

På väg hem från jobbet.
Svalka varma lockar i vattnet.
Den här vill mest jaga fåglar.
Dom blev inte så glada.
 

GAMLA MINNEN PÅ NYA FOTOKURSEN

Jag går en fotokurs denna vecka på Jakobsbergs Folkhögskola och det är fullt ös. Jag är toppnöjd och det verkar som att de övriga elva kursdeltagarna känner likadant.

Jag har gått på denna skola förut. Snart 3 år sen. Då gick jag på deras skrivarlinje, kreativt skrivande. Jag älskade kursen. Däremot hade jag svårt att anpassa mig till den “mysiga och familjära” folkhögskolemiljön. Jag led av klaustrofobi till absurdum. Kände mig inspärrad. Fobisk. Livrädd. Gjorde allt för att slippa ha sällskap med människor till och från skolan.

Jag hade det tufft med det där. Så tufft att jag tappade greppet. Hamnade så långt ut på min egen gräns att jag ramlade. Rejält. Skolan var det adjöss med innan första terminen var slut. Jag föll och jag föll hårt. De jag författade på kursen höll på att bli de sista jag skrev. Det sista jag gjorde överhuvudtaget.

Redan första morgonen i måndags träffade jag min gamla lärare. Först kollade jag bort. Orkade inte möta blicken hos någon som vet. Men sen blev jag less på mig själv. Tänkte att jag garanterat kommer stöta in i henne flera gånger under veckan så lika bra att “ta tjuren vid hornen” och säga hej. Och hon kom ju knappt ihåg vem jag var.

Idag upplever jag vistelsen här på skolan enklare. Antagligen för att jag vet att kursen har ett nära slut. Jag tycker att det är trevligt att sitta i solen tillsammans efter lunchen. Fota varandra. Jag har upptäckt ett sätt som gör det fantastiskt att umgås med andra; tillsammans med kameran.

Jag och en annan kursdeltagare övar på att plåta varandra i olika ljusförhållanden inför kvällens fotoinlämning.