JAG BLEV DISSAD

Jag har inte velat broadcasta exakt hela den här processen med att hitta rätt arbetsträning/praktik som jag går igenom. Men de senaste veckorna har jag formulerat ansökningsbrev, varit på intervjuer, skrivit arbetsprover och väntat på svar. I veckan ska jag gå på en sista intervju. Jag hoppas att det blir den sista i alla fall! Djurrättsorganisationen som jag träffade för några veckor sen gav mig beskedet att de inte kan ta emot mig nu :( Men eventuellt i september. SEPTEMBER. Jag kan inte vänta så länge. Först blev jag knäckt. Tappade hoppet. Skrev ett desperat brev där jag tiggde om att få börja ändå. Men mycket handlar ju om timing och jag vill tro på att det finns en plan även för mig. Jag har nu 3 intressanta bollar i luften, det är olika branscher men med samma typer av arbetsuppgifter, skrivande & kommunikation. Hoppet är tillbaka och det känns som att det kan bli något bra av det här.
 
Kategori: SITUATIONEN Taggar: ansökning, arbetsprov, arbetsträning, besked, desperat, djurrättsorganisation, hopp, intervju, kommunikation, praktik, skriva;

MIN TREVLIGA GYM-INSTRUKTÖR

Jag har alltid varit rädd för människor som jobbar på gym. De bär på en slags entusiasm som jag aldrig kunnat leva upp till. Häromdagen när jag gick och trampade på ett gå-band såg jag min gym-instruktör, Mr J, stå och lyfta vikter några meter framför mig.

Han var iklädd sina långa slimmade tights, ett minimalt linne och keps. Hans muskler glänste i spegeln av hans fuktiga kropp och jag funderade på om han hade smort in sig med olja. Han har ett sydamerikanskt utseende och första gången jag såg honom var han så lik någon jag en gång kände. Fast i en ny och fräsch tappning.

Mr J ger alla klass-deltagare ett personligt bemötande, dröjer med en varm glansig blick lagom länge. Ett stort leende. En klapp på axeln när en går ut genom dörren efter ett avklarat pass. Jag blir ganska illamående av det där, mest för att jag vill vara anonym på gymmet. Bland gym-människor känner jag mig tafatt, lat och använder alltid fel teknik.

Sist när jag låg på en matta ute i vanliga gymmet och försökte göra avancerade sit-ups som jag lärt mig på ett av passen, märkte jag hur en biffig gymmare stod och tittade på mig. Mina armar och ben blev mer i ofas än vad de redan var. Av ren skräck för att han skulle komma fram och justera mina rörelser slutade jag genast med det jag höll på med. Började med en rörelse som jag behärskar. 

När jag i alla fall gick där på gå-bandet och granskade varje rörelse Mr J tog såg jag hur hans mörka ögon mötte mina genom spegeln, hans läppar skulle precis åka upp till ett stort leende när jag istället tittade bort. Min irriterande blyghet uppfattas säkert som otrevlig.

Jag har gått på hans pass i några veckor. Självklart har jag provat min kropp mot hans, i tankarna, sådär som jag ofta gör med nya trevliga människor. Men det är uppenbart att han gillar män. Och oavsett vad han har för sexuell läggning handlar inte fascinationen jag känner för honom om attraktion. Mer om att han är stereotypen av de glada gym-människor jag hyser en ologisk skräck inför.

Jag har för övrigt svårt för vänliga själar som står och blickar mot farstun i mitt liv. De står på gatan, ser mot dörren. De är inte ens inne i hallen. De är möjligtvis nyfikna på vem jag är. De är möjligtvis bara vänliga utan att vara nyfikna. Oavsett blir jag illa till mods av att se dem stå där och titta. Särskilt om det är jag som är nyfiken.

Jag ser nästan ut som en gym-brud här? Låt er inte luras, bilden är missvisande. 
Kategori: POPULÄRA INLÄGG Taggar: gym, gym-instruktör, gymmet, klass, kropp, männen, människor, rädsla, rörelse, sex, sit-ups, teknik;

STRESS OCH PROCESSER

Det är slut mellan mig och mannen som jag haft en relation med sen i somras. Och nu är jag i processen att vänja mig vid det. En bra process bör det ju vara eftersom det var ett bra beslut att gå därifrån. Men mina tankar och känslor kring situationen är ändå avancerade. De är så pass avancerade att min kropp nästan beter sig som i somras och höstas när jag bara sov och sov och sov.  Då hade jag magsmärtor varje dag och jag vet inte hur många läkare jag träffade under den där tiden men de enda svar jag fick var att magsmärtorna berodde på stress. STRESS??? Hur fan kunde det bero på stress när jag bara låg och sov?! Då var den där förklaringen alldeles för abstrakt för att jag skulle ta till mig den. Men den senaste veckan har jag haft liknande sov- och magont symtom så jag kan se rimligheten. För just nu känner jag mig väldigt stressad. Relationsstress de senaste veckorna. Framtidsstress kring min arbetssituation de senaste månaderna. En skänk från ovan nu skulle ju vara om jag kunde få ett positivt svar från djurrättsorganisationen som jag har träffat och vill arbetsträna på. Vi har haft mail-kontakt och de håller på och planerar hur det ska se ut på kontoret kommande månader och hur de har det med kontorsplatser. Jag ska få svar i veckan. Please save me from this shit hole. Jag behöver nya friska intryck.