JAG HAR KVAR DIN RÖDA MUNKJACKA

Jag drömde om dig i natt. Vi låg och gosade i min säng sådär som vi gjorde sista gången du var här. Jag har aldrig sett dig sen dess. Förutom den där måndagsnatten när du höll upp en genomskinlig liten påse utanför mitt nyckelhål. Klockan var runt fem på morgonen och du ville komma in och värma dig. Få sällskap. I utbyte var du villig att dela med dig av påsen.
 
Du trodde att det var som förut. Att jag skulle öppna dörren och dagarna och nätterna skulle försvinna och vi skulle ligga nära i min säng och prata. Svettas. Sitta i mitt kök och frenetiskt röka cigg efter cigg och inse att det gått flera dygn utan att någon av oss hade ätit.

Första gången vi sågs var ute på min bakgård. En manlig gestalt på dryga trettio år stod och rökte i morgonluften. Det var en slump att du råkade stå där just då. En slump att jag råkade öppna dörren där just då. Idag skulle jag aldrig gå omkring i mitt trapphus vid samma tidpunkt som de första morgonfåglarna börjar kvittra. Men allt var annorlunda då så jag sa, följ med upp till mig så snackar vi där.Du hade på dig jeans och en röd munkjacka, och trots kraftigt mörka bromsspår under ögonen mot alldeles för vit hy, var du snygg. Du hade sådana där glada mungipor som jag är så svag för, sådana som alltid ler. Du frågade om jag var snut, jag sa nej, e du?

Timmarna. Dagarna. Blåste bort. Du var den härligaste personen jag hade träffat på länge. Rolig. Smart. Farligt smidig. Och du gillade mig. Jag kände det. Men jag ville aldrig vara naken med dig. Aldrig kyssa dig. Inte då. Inte så. Jag sa någon annan gång kanske. Men inte nu. Inte såhär.

Efter att jag brutit med allt har jag varit livrädd för dig i perioder.

Livrädd att du skulle dyka upp utanför min dörr. Jag skulle stå i min kolsvarta hall, höra mitt eget hjärta slå så hårt att det dånade bland skor och jackor, jag skulle känna hur min hand snuddade vid låset sådär som den kan göra om man lutar sig mot titthålet och jag skulle veta att tänker jag en enda tanke åt fel håll nu, så vrider jag om låset och hela min jävla värld kommer att vändas upp och ner. Om jag lyckades lägga tankarna rätt skulle jag försiktigt ta två ljudlösa steg bakåt samtidigt som jag höll andan. Jag skulle backa ännu mer och sätta mig på sängen tills jag hörde hissdörren gå igen.

De få saker som är rena i det där livet blir alltid smutsiga till slut. Därför är det speciellt att det aldrig blev smutsigt mellan oss. Men hade det varit lika bra kanske. Så slapp jag drömma drömmar om dig där vi gosar i min säng och fortsätter att prata om allt det där som vi alltid började prata om, men som alltid fick oss att sluta prata tvärt och istället hamna i en illamående tystnad.

Innan du skulle gå den där sista gången sa jag att jag har kvar din röda munkjacka. Den hänger där, sa jag, och pekade på en av krokarna i hallen. Jag trodde aldrig att du ville ta den för den hade legat hos mig i över ett år och var så urtvättad nu, och du måste ha sett något i mina ögon när jag såg dig sträcka dig efter den för du ändrade dig och frågade om jag ville behålla den.
 
Vi stod tysta en stund i hallen. Jag tittade ner i golvet. Du åt något annat håll. Våra ögon möttes igen, sedan höjde vi händerna till varandra i en konstig vinkning och sa, vi hörs.

För en tid sedan rensade jag ut garderoben. Alltid när jag gör det går det undan och jag kastar kläderna som ska slängas i en hög vid ytterdörren. Din munkjacka hamnade där. Men när jag skulle mejsla ner allt i påsar tittade jag på munkjackan, tog upp den i famnen, lät dess röda bomull som blivit tunn och blek ligga i mina nakna armar. Såg på de trasiga muddarna. Tvekade. Gick tillbaka till garderoben och la den på hyllan högst upp, hyllan vars innehåll jag inte når upp till med ögonen.

Hyllan där det ligger sådant jag aldrig använder och egentligen borde slänga.

Till top