OLÅSTA DÖRRAR

När jag kom hem idag hade min ytterdörr stått olåst hela dagen. Vilken stjärna jag är! med tanke på att jag bor i ett utav Södermalms rörigaste trapphus. Här hänger det obehöriga människor dygnet runt.

Det första jag gjorde var att springa ut i köket och kolla så att min Macbook Air låg kvar. När jag såg att den gjorde det var det lugnt. Min minidator är faktiskt det enda här inne som verkligen har ett oersättligt affektionsvärde för mig, skulle den försvinna eller gå sönder skulle jag gå sönder. Jag har såklart gjort back up på de viktigaste, men jag orkar ju inte göra back up hela tiden. 

När jag bodde i Los Angeles låste vi aldrig dörrarna. Först den dagen när en man vandrade rätt in i vårt hus och stal min lap top. Mitt framför ögonen på mig. Han hade smugit omkring i huset när jag satt i köket och pluggade. Jag gick till ett annat rum för att hämta något och när jag kom tillbaka in i köket stod en främmande man och höll i min dator. 

Jag har aldrig skrikit så mycket och så högt i hela mitt liv. Jag blev helt paralyserad. Stod kvar på samma ställe och bara skrek och skrek och skrek, medan mannen flydde med min dator. Polisen som var där på typ fem minuter, hade fått tre samtal från olika grannar som hade hört en kvinna skrika efter hjälp. 

YOGASNUBBEN

Jag har inte riktigt kommit igång med mitt skrivande sen jag blev frisk. Under tiden tänkte jag bjuda på en liten "text" som jag skrev för några år sen.

Yogasnubben.

Det har börjat en ny kille på yogan. Fett snygg. Tre gånger i rad har han dykt upp. Givetvis har jag fått för mig att han kommer tillbaka för att träffa mig.

Han har lagt till mig på Facebook. Gillat en grej jag skrivit. Vad säger det då, förutom absolut nada?! han tycker väl att jag är intressant, vi delar ju yogashittet, men sen då. Snubben har flickvän, en snygg sådan, de verkar ha varit tillsammans i flera år, äckligt! okej. Lugna dig. De där fotona säger ingenting. Deras förhållande kanske är på glid vem vet.

Jag kan inte koncentrera mig på yogan när han är där. Jag tänker bara på hur jag ser ut, försöker vara sexig. Putar med brösten, rumpan, kollar om han kollar. Jag vet inte om han gör det. Jag spanar i alla fall in honom. Stirrar på utbuktningen från hans sladdrande byxor som har millimetertunt tyg. Herregud.

Idag när vi låg i mörkret och skulle slappna av, efter själva yogan, la jag nästan min hand på hans ben. Skitnära. Eller nej, det skulle bara en idiot göra men impulsen var stark. Fönstret stod på glänt, oktoberkvällen kylde ner rummet, värme alstrades från hans kropp och snuddade vid min. Jag ville så gärna krypa närmare.

Istället för att slappna av låg jag och smed planer. Jag vill ha den där skapelsen i mitt hem. Tänk om jag skulle äga honom. Kunde jag stjäla hans uppmärksamhet efteråt? vår ögonkontakt förra passet var långt ifrån neutral. Han brände av mina kläder med sina omänskliga lysmaskögon, och det var inte bara sexuellt, han såg på mig med samma fascination jag sett andra blivande aspiranter se på mig.

Det händer något när vi pratar. Jag älskar när han pratar! då får jag titta på honom oavbrutet utan att verka obehaglig.

Det är ju det här med hans lysmaskögon. En blå lysmask som slingrar sig i varje öga, bildar två bollar som ger ifrån sig blått uv-ljus. Jag. Överdriver. Inte. Det är därför jag är så tagen av den här. Denna det. Vad han nu är. Upp-fuckaren av mitt yogautövande.

Det är det här som är attraktion. Jag inser hur sällan jag blir attraherad av någon när något sånt här dyker upp. Jag som aldrig blir attraherad av upptagna män. Upptagna män som flirtar är motbjudande. Men det gäller tydligen inte nu. Skulle han lägga in en stöt är jag körd.

Kan jag inte bara lägga ner. Om jag ska hålla på och knepa med det här kan jag varken yoga eller bete mig som en normal människa. När jag får för mig att det är något mellan oss blir jag bara märklig. Kan jag inte bara få slappna av och vara mig själv.

Tänk om jag har fått för mig allt. Tänk om inte han alls har inspekterat min Facebook på samma sätt som jag har dissekerat hans. Tänk om han knappt har reflekterat över vad jag heter, hur gammal jag är. Om jag är singel. Tänk om jag bara är en av alla dem han slentrianmässigt lagt till på Facebook.

Jag har förresten tagit reda på vart han bor. Bara två tunnelbanestationer ifrån mig! där bor han tydligen med horan. Nej förlåt. Människan han idkar samlag med. Om de nu gör det. Om de varit tillsammans länge kanske den fasen är förbi. Ja, jag vet inte. Jag har aldrig stått ut med någon i mer än några månader så jag vet inte hur sånt där funkar.

Fast jag skiter väl i vem han ligger med. Värsta tänkbara är ju i fall han är kär i fanskapet. Då blir det problem.

Sen har han ju de där prinslockarna. Små silkeslena guldlockar i en stor fluffig kalufs och jag är öppenhjärtigt förvånad över min förtjusning. Normalt fall skulle jag avsky att behöva titta på någon med prinslockar. Funderat över hur jag skulle få vederbörande att bli av med sin olycka. Men istället lockas jag av lockarna. Hur skruvat är inte det?

DET ÄR SÅ HÄR DET SER UT

Jag ligger liksom hemma och tittar på Malou Efter tio. Men jag har bara cirka fyra kanaler så utbudet är inte särskilt stort. Det känns ännu mer deppigt att slå på en serie vid den här tiden, att streama filmer redan från morgonen gör jag bara inte. Då är man fast i den där skiten till läggdags. Jag börjar bli frisk, har än så länge inte haft nån feber idag så i morgon tänkte jag gå till jobbet.

I kväll är det Bachelor! Äntligen.