HAN INSPIRERAR MIG

Det kändes märkligt att sitta på kvällskursen igår i samma rum som tjugoåringen. Chansen fanns ju att han hade läst vad jag skrivit om honom eftersom han har mitt fullständiga namn och min e-postadress och vi har mejlat skoltexter till varandra.

Jag kände mig skyldig, självcentrerad och blyg över vad jag hade gjort. Så när jag kom till skolan och såg honom i trappan på väg mot lektionssalen ignorerade jag honom. Jag vet att han såg mig men jag gick bara förbi. Så otrevligt! Och så typiskt mig.

Efter lektionen hade vi sällskap till tunnelbanan igen. Jag vet inte om det bara blev så. Eller om någon av oss såg till att det blev så. Vi matchade in varandra perfekt, han gick långsamt före mig, höll på med sin telefon. Jag gick en bit bakom i mina vanliga steg men började gräva i min väska så att han inte skulle få för sig att jag var angelägen om att hinna ikapp.

Jag hade mjuknat upp under lektionen för vi hade haft textsamtal och diskuterat varandras texter, vilket blev ganska kul och personligt och efter det släppte jag fix-idén kring om han hade läst blogginlägget. Vi kom upp jämnsides precis när vi skulle gå ut genom skolans entré och efter det var samtalet igång.

Jag hade noterat redan på lektionen att han var sötare än vad jag kom ihåg. Och jag fick veta mer om honom som väckte mitt intresse, han gillar samma typ av träning som jag, löpning och hinderbanor och roliga utmaningar. Det verkar vara lite GO i honom. Även om jag tror att han är en duktig pojke som har vuxit upp lite för fort.

Men ingen ska få för sig något här. Jag är inte intresserad! Jag är 10 år äldre än honom. Och jag inser att jag är ute på djupt vatten när jag bloggar om någon som går i min klass för jag skulle dö lite om han konfronterade mig eller gav minsta hint om att han läser. Men jag kan inte låta bli att berätta! Han inspirerar mig.

Kommentera inlägget här: