DET ÄR NÅGOT FEL PÅ MIG

Jag är bra på att överleva kriser. När jag måste kriga för mitt liv. Varje dag. Varje timme. När jag måste simma och simma och simma för att inte sjunka. Men när stormen lugnar ner sig och jag kan ligga på rygg i vattnet och sola mig, se hur mina välmålade röda tånaglar leker och plaskar, strax ovanför ytan. Då blir jag snart rastlös.

Jag inser att jag befann mig i ett krisartat tillstånd under hela augusti. Det handlade om att hålla i mig själv jävligt noga. Gör nu allt du lärt dig. Beredskap. Ladda. Håll det som betyder något nära, nära och släpp för i helvetet inte taget. Det gick bra. Det gick över förväntan bra. Jag sjönk inte till botten och jag var nog inte närheten att göra det heller. Även om jag gick runt och kände mig chockad och avstängd och var på min vakt efter det där som kunde rycka bort livet snabbt snabbt snabbt och ändra allt på bara någon minut. Men det hände aldrig.

“Du är så otroligt skör. Men ändå stenhård”. Det skrev han i ett av breven.

Jag kanske tycker att jag är trist och oinspirerad och tom på idéer därför överlevnadstillståndet har lagt sig. Dramatiken är över. Kvar är jag lämnad med ett brutalt influensavirus, dålig hy och hosta. Nu har jag blivit dunderförkyld också, det var jag inte tidigare. När en kollega frågade om jag började må bättre sa jag bara nej, det är något fel på mig, och titta hur jag ser ut! Jag börjar tro det på riktigt faktiskt. Att något är fel på mig. Vem är sjuk såhär länge?

Jag bär på en rastlös halvenergi som jag inte kan förvalta just nu. När jag blir frisk ska jag slita ut hela mitt kök.

Anonym:

Grymt

Annukka:

Så var jag också. En taskig barndom där jag hade lärt mig existera genom att kriga. Någonting annat fanns inte. Senaste åren har jag bl a gått i terapi och hittat ett friskt förhållande. Nu kan jag känna lugn och ro utan att behöva riva upp allt. Jag övar mig.

Svar: Det låter väldigt hoppfullt! :)
SKRIVDIVAN

Kommentera inlägget här: