MINNEN FRÅN LOS ANGELES

I fredags plockade min storebrorsa upp mig efter jobbet för han behövde ett vittne på att han är han. Människan har inga ID-handlingar. Så det var dags att beställa några hos polisen. Sen åkte vi till Daisys vid Hornstull. Jag blev både glad och ledsen på samma gång när jag slogs av hur vackert det var att sitta där med blicken ut över vattnet som glittrar så underbart i solen. Varför kan det inte alltid vara sol i Sverige? Jag tänkte tillbaka på tiden i Los Angeles. Då var det solterrasser och utsikt över det milslånga, gigantiska havet, varje dag.Jag hade sandstranden utanför huset, jag tog min joggingrunda, barfota, i bikini. Jag slutade aldrig fascineras över dess skönhet, jag tänkte hela tiden att jag bodde på världens bästa plats. När jag mådde som värst stirrade jag in i de mäktiga vågorna som reflekterades så vackert mot solen, hur vågorna mynnade ut ju närmare strandkanten de kom och la sig som ett vitt tjockt skum över mina fötter. Ibland var vattnet iskallt. Men det gjorde inget. Jag ville sällan bada. Det enda jag behövde var att få se hur solstrålarna fick det djupa, indigoblå havet att lysa upp till en levande bädd av diamanter.När jag ser bilder från LA kan jag undra hur fan jag kunde flytta tillbaka till Sverige. Men och andra sidan har jag börjat bygga mig en grundlig plattform här nu. Även om jag tycker att vädret i Sverige suger så är det mycket annat här som är topp. Jag kan inte bara lämna allting nu. Det där “allting” hade jag inte tidigare. Då var det så lätt att bara dra. Ständigt på flykt. Snart bortsnurrad i näsa grej.Venice Beach, mars 2010. En vilsen student som slits mellan att vilja bli något. Och jävligt mörka krafter.

Kommentera inlägget här: