OBEHAGLIG OVISSHET

Idag känner jag mig ledsen och orolig. Oron har egentligen funnits ett tag, men idag har tårarna bara runnit och runnit. Jag oroar mig för framtiden. Hur det kommer bli för mig. När och hur jag ska få ett normalt liv. Börja jobba på riktigt.

Livrädd över att inte få hålla på med något som känns meningsfullt.

Jag arbetstränar fortfarande på djurskyddsorganisationen och jag trivs otroligt bra. Nu har det gått ett halvår, jag börjar få bevis på att att jag kan vara på en arbetsplats utan att spåra ur, och jag känner att det är dags att gå vidare till en riktig anställning. Det fanns inga garantier när jag började där om det skulle dyka upp en ledig plats till mig, jag kände till deras begränsningar.

Nu när allting börjar närma sig så blir jag bara så himla låg. Och rädd. Jag blir så rädd att jag ska behöva lämna dem, att jag nästan redan är på väg därifrån. Utifrån skräck slänger jag iväg jobbansökningar hit och dit, finkammar internet efter potentiella arbetsgivare och utbildningar att jag har svårt att vara närvarande när jag är där.

Idag på bussen hem blev jag bara så himla ledsen. Det har slagit mig många gånger under de här månaderna att jag verkligen har hamnat på en fantastisk arbetsplats. Det är så mycket som stämmer för mig där, så många bitar som skulle falla på plats om jag bara fick stanna kvar. Tanken på att slitas upp från något jag börjat fästa mid vid gör obehagligt ont.

Vi ska ha ett möte om en månad och prata om saken.

Anonym:

kan du inte höra lite redan nu om hur det ser ut , berätta hur du känner och att du vill stanna .Du kanske skulle kunna få din arbetsträning förlängt tex året ut . Kram till dig i massor <3

Svar: Arbetsträningen går nog att förlänga, men jag vill jobba på riktigt snart :)
SKRIVDIVAN

Moa:

Känner igen mig så i det du skriver. Jag arbetstränar visserligen inte utan bestämde mig istället för att dra igång ett eget litet projekt. Som utåt sett ser ut att gå så väldigt bra. Men jag vantrivs. Och kombinationen gör mig galen. Att jag vantrivs med det som jag själv har skapat. Känns nästan patetiskt på något sätt. Tillsammans med det faktum att det inte finns någon egentlig ekonomi i det. Jag borde kanske bara ta tag om allt. Börja om. Men det är två saker som hindrar mig. Det ena är att jag skulle se mig själv som ett misslyckande. Anta att andra skulle se samma sak. Det andra är att jag är livrädd för att börja jobba "på riktigt" igen. Tänk om jag inte klarar av det. Tänk om jag vantrivs med det också. Tänk om jag får en dålig chef. Tråkiga kollegor. För mycket jobb. Och vad skulle jag göra? När jag var 18 år så kändes det som om att jag hade svaren på allt, idag känner jag mig mer vilse än någonsin. 28 år gammal om helt vilse i viljor, längtan och livet. Förlåt. Men hittade din blogg för någon månad sedan och älskar att läsa det du skriver. Har länge tänkt att jag skulle skriva något, kommentera, för att uppmärksamma dig om hur uppskattade dina ord är. Men jag har nog inte riktigt vågat det tidigare. Och nu kände jag att det var dags. Så. Hej och tack på samma gång - tack för att du delar med dig och sätter ord på frågetecken vi många delar!

Svar: Åh. Jag kan inte i ord beskriva hur varm i hjärtat jag blir av dina fina ord. Det betyder otroligt mycket att få höra att det jag skriver uppskattas. Jag blir ju såklart nyfiken på vad det är för projekt du startat? :) Berätta gärna mer om du vill! Min hjärna går ofta runt i starta-projekt-tankar och jag kan längta efter att få hålla på med mitt eget. På heltid. En förutsättning är väl då kanske att det går att dra in på pengar...Och att ha en ide man känner tillräckligt mycket för, för att genomföra, utveckla och hålla sig till... Jag hoppas jag kläcker en sådan plan snart ;) Tack igen Moa <3
SKRIVDIVAN

Moa :

Självklart kan jag berätta mer. Även om det, som sagt, inte är så mycket att berätta om. Finns det någon annanstans jag kan skriva till dig utan att det behöver bli offentligt här i kommentarsfältet? :)

Svar: Kul! skrivdivan@gmail.com
SKRIVDIVAN

Anonym:

Fan moa! Läser du också den här bloggen, vilket sammanträffandet! Moa som bodde i fiskis ett tag? Och fick barn med S? Liten jävla värld

Kommentera inlägget här: