JAG BEHÖVER HA ETT SKRIVPROJEKT

Hur kan skrivinspirationen vara så död? Har jag fått för mig allt om mitt skrivande? Det kanske bara var en illusion. En lång fas. Ett påhitt. Samtidigt som jag i hjärtat vet. Känner så otroligt starkt vad som tänder mig. Vad jag allra mest går igång på. Men varför går jag inte igång just nu? Vad gör jag för fel vad är felet???
 
Jag vågar inte blogga för jag känner att allt är för privat och jag får för mig att jag fläker ut mitt liv på ett osmakligt vis. 
 
Jag kan inte skriva på mitt romanprojekt längre. Det gör alldeles för ont. Det gör ont och jag känner mig ändå inte inspirerad. Historien jag bär på känns tung och tröttsam och det skulle krävas så otroligt mycket av mig att berätta den. Jag måste gå in världen helt och hållet för att få ur mig den på print.
 
Jag tror den historien behöver komma på print. Även om jag själv inte är så sugen på det. Har inget behov av det. Men det är ofta dit jag återvänder när jag har mina skrivepisoder. Det är det där som vill ut. Måste komma ut. Tids nog. 
 
Vad göra under tiden för att fortsätta skriva? Blogga? Jag vill blogga! Älskar att blogga! Bara liksom vågar inte, orka inte just nu. Men jag behöver ha ett skrivprojekt! Jag förtvinar annars.

ADDA MIG PÅ SNAPCHAT

Jag har upptäckt Snapchat! Snappa mig vettja 😀 


Skrivdivan heter jag där!

HAN HAR LOVAT ATT INTE LÄSA MIN BLOGG

Han har lovat att inte gå in och läsa min blogg. Som en slags deal så att jag ska kunna börja skriva igen. Jag har förstått att något av det jag skrev i början om honom gjorde lite skada. Vilket har blivit fullt begripligt för mig såhär i efterhand.

Så av rädsla för att sätta något i gung har jag inte kunnat skriva överhuvudtaget. Vilket har lett till att det har känts som att jag förlorat mitt syfte i den här världen. Så det var faktiskt hans idé att jag skulle skriva ändå, men att han skulle ge fan i att gå in och läsa.

Ja eller hur. Tänkte jag när han kom med förslaget. Och även om jag skulle lita på att han inte går in och läser så kan jag inte förhålla mig till något sådant. När jag publicerar måste jag räkna med att precis vem som helst kan gå in och läsa. Men dagarna och veckorna har tickat på. Min existensiella oro har vuxit. Jag blir så tom.

Så nu provar vi detta ändå. Jag skriver om vad jag vill. Och han ger fan i att gå in och läsa. Han har lovat. Och det känns faktiskt genast bättre och lättare nu när jag har provat tanken flera gånger. Går han in och läser här ändå så är det fan på hans jävla karmakonto.