JAG BEHÖVER HA ETT SKRIVPROJEKT

Hur kan skrivinspirationen vara så död? Har jag fått för mig allt om mitt skrivande? Det kanske bara var en illusion. En lång fas. Ett påhitt. Samtidigt som jag i hjärtat vet. Känner så otroligt starkt vad som tänder mig. Vad jag allra mest går igång på. Men varför går jag inte igång just nu? Vad gör jag för fel vad är felet???
 
Jag vågar inte blogga för jag känner att allt är för privat och jag får för mig att jag fläker ut mitt liv på ett osmakligt vis. 
 
Jag kan inte skriva på mitt romanprojekt längre. Det gör för ont. Det gör ont och jag känner mig ändå inte inspirerad. Historien jag känns tung och tröttsam och det skulle krävas så otroligt mycket av mig att berätta den. Jag måste gå in i den världen helt och hållet för att få ur mig den.
 
Jag tror den historien behöver komma ut. Även om jag själv inte är så sugen på det. Men det är ofta dit jag återvänder när jag har mina skrivepisoder. Det är det där som vill ut. Vad göra under tiden för att fortsätta skriva? Blogga? Jag vill blogga! Älskar att blogga. Bara liksom vågar inte, orka inte just nu. Men jag behöver ha ett skrivprojekt. Jag förtvinar annars.

HAN HAR LOVAT ATT INTE LÄSA MIN BLOGG

Han har lovat att inte gå in och läsa min blogg. Som en slags överenskommelse för att jag ska börja skriva igen. Jag har förstått att något av det jag skrev i början gjorde honom lite nojig. Vilket är någorlunda begripligt såhär i efterhand.

Så av rädsla för att sätta något i gung har jag inte kunnat skriva överhuvudtaget. Vilket har lett till att det har känts som att jag förlorat mitt syfte i den här världen. Så det var faktiskt hans idé att jag skulle skriva ändå, men att han skulle ge fan i att gå in och läsa.

Ja eller hur. Tänkte jag när han kom med förslaget. Och även om jag skulle lita på att han inte går in och läser så kan jag inte förhålla mig till något sådant. När jag publicerar måste jag räkna med att precis vem som helst kan gå in och läsa. Men dagarna och veckorna har tickat på. Min existensiella oro har vuxit. Jag blir så tom.

Så nu provar vi detta ändå. Jag skriver om vad jag vill. Och han ger fan i att gå in och läsa. Han har lovat. Och det känns faktiskt genast bättre och lättare nu när jag har provat tanken flera gånger. Går han in och läser här ändå så är det fan på hans jävla karmakonto.

SÅHÄR VILL JAG ALDRIG BLI

Jag blev precis illamående av mig själv. Jag konstaterade att det var söndag. Strax därefter kom jag på att det inte är vilken söndag som helst, jag är nämligen ledig i morgon också! Det är långhelg. Långledig. Ett lugn spred sig i kroppen.

Jag reflekterade över att april snart är slut och sedan kommer maj och sedan juni och i juli är det semester! Efter en kort eufori blev jag dyster. Efter augusti är all den där ledigheten slut. Allt dör. Blir mörkt. Börjar om. Hjulet. Rutinen. Precis som alla andra. Vad är det jag håller på att dras in i???

Att jag skulle vara en person som ser framemot långhelger och semestrar gör mig verkligen illamående. Ledigheten är en sådan minimal del av det övriga livet. Jag vill inte arbeta bara för att överleva. Jag fick jobb på den arbetsplats jag verkligen ville vara på och jag trivs oerhört bra. Men jag upptäcker gång på gång hur jag börjar uppskatta ledigheten och helgerna på en ny nivå.

När det är söndag tycker jag att det är lite trist att helgen redan är över. Helgen gick så snabbt. Jag vill aldrig bli en person som har söndagsångest! En sådan som snackar om semestern som något heligt, något man pratar med alla om som vi pratar med varandra om vädret när solen äntligen tittar fram.

Mitt liv får verkligen inte bli så. Jag vägrar.