JAG ÄR RÄDD FÖR ATT RODNA

Jag känner mig hoppfull efter första mötet med hypnotisören. 

Ni vet känslan när man börjar skratta och skratta och inte kan sluta? Tårarna rinner och ju mer man försöker hindra kroppen från att skratta så kommer det bara mer. Till slut lyckas man lägga band på sig själv men ändå ligger skrattet där och flyter, redo att explodera när som helst.

Det hände mig i går hos hypnotisören.

Han var ingen lustigkurre på något vis. Men det var något han berättade i början, ganska precis när vi hade satt oss ner. Något om min "problematik", rädslan för att rodna. Han berättade om en teori kring varför man rodnar, varför kroppen besitter just den funktionen.

Han gick tillbaka till urbefolkning. När det var livsviktigt att tillhöra en klan. Det värsta som kunde hända på den tiden var att bli utesluten ur klanen. Om man inte tillhörde en klan stod man helt utan skydd och riskerade att svälta eller frysa ihjäl. Eller bli ihjälslagen.

Hypnotisören menade att det här med att rodna kunde fylla en funktion för att se om någon var skyldig, om någon hade varit ”otrogen klanen”. Den som blev knallröd vid frågan om otrohet var antagligen skyldig. Vilket innebar livsfara.

När han nådde slutet av det han berättade kände jag hur tårarna började välla fram. Jag greps av en plötslig ödmjukhet inför mig själv. Strax därefter kom det där hysteriska, förlösande skrattet som aldrig ville ta slut. Förklaringen kändes så simpel. Självklar. Jag kunde verkligen identifiera mig med det han sa.

Om det är något jag har känt mig i större delen av mitt liv så är det skyldig. Fel. Och fylld av skam.  

Skam över att vara jag. Rädd för att bli på riktigt sedd. Även om jag inte har varit medveten om det. Jag har framför allt haft svårt för nya snälla människor som vill väl. Människor som respekterar mig. Ser mig.

Mitt skydd från det främmande, läskiga, har varit att stänga av mitt känsloliv med sinnesförändrande substanser. Vilket naturligtvis har lett till ännu mer skam. Ursprungskänslan av att vara jävligt fel har aldrig försvunnit. Bara legat kvar under ytan och pyrt. 

När jag i dag inte har några sinnesförändrande medel i kroppen, måste jag möta det som jag aldrig mötte som 12-13 åring när den sociala oron började. Jag behöver stå ut med att jag ibland blir knallröd när jag känner mig exponerad. Sedd. Även om det oftast sker i de mest ologiska situationer.

Ett av de verktyg som hynotisören skickade med mig var detta: Jag ska föreställa mig att jag kör en buss. När de tvångsmässiga tankarna kommer: "Nu får jag inte rodna, nu kommer jag rodna" ska jag istället tänka att jag stannar vid ett busstop och säger: "Välkommen, varsågod och kliv på".

När han föreslog detta började jag tokskratta på nytt. Varför jag reagerar med att skratta har jag inte en aning om, men det var skönt. Vi ska träffas igen på torsdag nästa vecka.

Stirra aldrig och påpeka aldrig om någon blir "röd som en tomat". Vi som har lätt för att rodna gör redan en grej utav det. 
 
Läs också: Nya tag mot social fobi
Karin Wikström:

oj vad spännande! kommer du skriva mer om detta? hade varit intressant att följa. Heja dig <3

Svar: Hej Karin! Ja det är min tanke– att släppa skammen och berätta om det istället för att försöka dölja. Kul att du vill läsa :)
Jeanette Polsäter

Anonym:

Du skriver bra!

Svar: Tack snälla du :)
Jeanette Polsäter

Karolina Nilsson Grenabo:

Kan bara hålla med om att det är så spännande att följa dig och läsa om dina tankar och upplevelser, välskrivet och äkta.

Svar: Det gör mig otroligt glad att du tycker det, tack snälla för dina fina ord <3
Jeanette Polsäter

piichas blogg- 26år och mamma till 2 barn:

fin blogg :)

Kommentera inlägget här: