NYA TAG MOT SOCIAL FOBI

I dag ska jag träffa en hypnositör. Han är egentligen mer än så; legitimerad psykoterapeut och auktoriserad KBT-terapeut, medicine doktor och tandläkare. Han tar 900 kronor för 50 minuter.

Det är ju inte så att jag inte har gått i terapi förut. Men nu har gammal skit åter börjat ta form. Människor. Det har alltid börjat med människor. Människors blickar. Följt av mina tvångsmässiga tankar. Och det röda.

Det där jävla röda.

Jag har en fobi och den utlöses vid kontakt med andra människor. Inte alltid. Inte i alla sammanhang. I perioder är jag nästan helt befriad. För att det sedan ska komma tillbaka som en jävla bödel och kväva varenda millimeter av det jag har byggt upp.

Jag pallar inte med att det ska vara såhär. Jag pallar inte med att gå tillbaka till landstingets psykiatri, vars enda huvudsyfte är att medicinera och återigen medicinera. Man kan såklart få en samtalskontakt också. Med en behandlare som alltid är sen, som sitter med utmattad kroppshållning och verkar totalt ointresserad.

Så nu vill jag gå till en person som är beroende av sitt arvode. Beroende av mitt välbefinnande. Min upplevelse. Jag har hypnotiserats förut och jag vet att jag är mottaglig. Sen om det kommer funka på det här vet jag inget om.

OBS! Till den som blir skeptiskt till mina förehavanden nu kan jag ju säga att hypnosen kommer att kombineras med KBT. Kognitiv beteendeterapi. Alltså att man måste och göra jobbet själv och utsätta sig.

Jag ska säga till honom att ge mig den starkaste formen av hypnos. 

Neurotika. 
Karolina Nilsson Grenabo:

Starkt av dig att ta tag i dina problem och våga testa något nytt! Har själv inte varit på hypnos men det verkar spännande! Hoppas du får bra hjälp :)

Svar: Tack :)
Jeanette Polsäter

Emelie:

Åh lycka till hoppas att behandlingen kommer att funka!! Tycker det är bra att det finns fler olika former av terapi :)
Kram

Svar: Tack :)
Jeanette Polsäter

JUNITJEJ:

Ett stort lycka till! Hoppas att det hjälper!

Svar: Tack :)
Jeanette Polsäter

Anonym:

Har en kompis som hypnotiserats, det hjälpte henne massor!

Anonym:

Har en kompis som hypnotiserats, det hjälpte henne massor!

Svar: Låter hoppfullt!
Jeanette Polsäter

Johanna:

Jättebra tycker jag! Jag har gått flera år i terapi, men började på hypnosterapi i augusti förra året. Det känns jättebra och jag upplever att det har hjälpt mig mycket. Känns som att jag kommit djupare ner i problemet än tidigare, kan tycka att jag blev lite knäpp av annan terapi ibland när man pratar mycket och liksom försöker vara logisk kring ens problem. Känslor är ju ofta väldigt ologiska. Jag har främst gått för depressioner, låg självkänsla och social oro.
Stort lycka till😊

Svar: Tack för att du delar med dig! Ja nu efter första sessionen så känns det faktiskt hoppfullt. Ska dit igen om en vecka :)
Jeanette Polsäter

OTYSTNAD (Lili):

Tråkigt att du börjat må sämre, men fan vad bra att du tar tag i det! Hoppas det kommer hjälpa bra. Jag har själv aldrig testat hypnos, tror inte att det vore bra för mig just nu men skulle gärna testa det längre fram. Du får gärna berätta mer om hur det går till, om du vill. Och vad är det där röda du snackar om? Menar du ilska? Eller är det något annat du syftar på?

Själv känner jag också att jag är rädd färdig med den vanliga psykiatrin. Det är stödgrupper som gäller för mig nu, stödgrupper och en massa eget arbete. Jag har gått i Dialektisk beteendeterapi förut och det hjälpte bra för att hantera akuta känslor av lidande samt lärde mig en del värdefulla känslostrategier i övrigt. Tack vare det började jag skada mig mindre och till sist kunde jag göra arbetet för att sluta helt på egen hand. Men det hjälpte aldrig för att bearbeta mina trauman och jag kände inte att jag hade mycket gemensamt med de andra i gruppen. Vi hade gemensamma diagnoser, men jag hade utvecklat borderlinesymtomen som ett resultat av obehandlad PTSD grundad i barndomsupplevelser samt OCD, det var ett sätt att cop:ea. Borderline (och ätstörningar) blev då som symtom på det. Jag kunde inte alls relatera till de relationsproblem mina terapikamrater berättade om. Jag oroade mig inte över vänner som sa "olämpliga saker" eller en jobbig pojkvän eller hur jag skulle säga ditten, datten till någon. Jag kämpade för att överleva insikten om att jag vuxit upp under förhållanden som barn aldrig ska behöva växa upp under. När jag var arg var det för att jag kände att jag berövats min barndom, inte för att jag tyckte att någon i min omgivning betedde sig illa och jag inte visste hur jag skulle hantera det. Även om jag visst kunde bli triggad av sådant. Men jag kände aldrig riktigt att jag passade in i den där terapin. Och så alla mediciner... de fungerade bra för mig då, jag hade nog inte överlevt utan dem. Men nu vill jag vara utan medicin. Just därför är jag tveksam inför att vända mig till den vanliga psykiatrin då jag inte vill att de ska skriva ut medicin och sedan tycka att jag inte är "samarbetsvillig" när jag inte vill ta dem.

Svar: Ah, shit. Tack för att du delar med dig av din resa Lili. Sjysst att du verkar ha funnit något som fungerar. Jag var övertygad nu ett tag att jag behövde börja med mediciner igen, gamla nojjor (social fobi, hjärtklappning, total självcentrering och: det röda/rädslan för att rodna) blev så extremt stark på nytt, hela tiden, varje dag i flera veckor. Men nu har det värsta trycket börjat lunga sig faktiskt och jag tror att jag kan gå igenom det här utan att börja med mediciner igen. Medicinerna hjälper ändå inte. Kanske mot det allra, allra värsta, men då blir man på köpet berövad sin personlighet. Jag blev det i alla fall. Var inte lika pigg och alert, och inte alls lika kreativ. Min känslighet är ju på något vis min största tillgång. Lika bra att gilla läget och försöka göra det bästa åt situationen.Men det kändes himla bra med hypnotisören. Måste säga det, jag har haft många samtalskontakter och psykologer genom åren men ingen har haft samma effekt på mig som han, det var som att han lyfte bort något väldigt, väldigt tungt, på bara några minuter. Jag är knappast botad, men det känns hoppfullt och jag ser framemot att gå dit igen.
Jeanette Polsäter

OTYSTNAD (Lili):

Har hört flera berätta om en sådan upplevelse vid hypnosterapi, det verkar grymt häftigt. Som du säger behöver man väl fler gånger än så, men det är coolt att redan en enda gång kan göra det så mycket lättare. Jag förstår inte varför en del är så skeptiska till att testa alternativa metoder. Klart att det inte är någon mirakelkur, men det är ju sällan vanlig terapi heller. Man kan testa åtminstone tänker jag? Precis som jag redan testat terapi inom psykiatrin kan jag nu tänka mig att testa alternativa terapiformer eller behandlingsmetoder. Så länge det inte är kollodialt silver vi snackar om, där går faktiskt min gräns. ;)

Det du berättar om att förlora sin personlighet av medicin verkar tyvärr inte som någon ovanlighet. Jag har känt så med många mediciner och vet många som delar liknande erfarenheter. Blir väl kanske extra påtagligt om man är rätt känslig från grunden, eftersom medicinen ska döva känslor, när den tar bort dalarna tar den också bort topparna. Och så stor del av ditt liv som kreativiteten är, är det ju helt fruktansvärt att tappa den genom medicinen. Det försämrar verkligen livskvaliteten.

Jag tycker själv att känslighet är fint och skulle inte vilja vara utan den och önskar att fler vågade omfamna den. Så länge man inte beter sig destruktivt p.g.a. sina känslor är det bara sunt att känna dem alla, oavsett vi snackar nedstämdhet, ilska eller glädje. Ibland kanske nedtoningen av ens personlighet är ett okej pris att betala (i för att inte dö genom självmord, i alla fall om vi snackar en kortare tid. Men om det inte är så allvarlig situation står jag gärna ut lite till och hanterar det på andra sätt. Jag kommer säkert behöva ta medicin någon gång igen i mitt liv, men just nu står jag gärna över. Jag älskar att känna- allt.

Kommentera inlägget här: