VI VAR TVÅ ÖMTÅLIGA SÅR

I natt drömde jag om killen som jag förälskade mig i som sjuttonåring. Jag minns fortfarande första gången våra ögon möttes. Hur han såg ut. Vad han sa. Hur jag kände. Och i flera år framöver skulle det alltid vara han. Även om det tog några år innan det verkligen blev vi.

Vi hade en relation som gjorde ont. Han var dum mot mig många gånger. Kallsinnig och elak. Men jag var dum mot honom också, helt utan att veta om det. Jag kan i dag önska att jag hade behandlat honom mer varsamt. Vi var två sabbade själar som trevade efter kärlek. Drogs till varandra som två magneter.

Jag har frågat mig själv många gånger om det där var kärlek. Varför gjorde vår kärlek då i så fall så ont? Var det intensiteten jag gick igång på? Eller var det så att jag faktiskt såg kärnan i honom, att det var kärnan jag upplevde en så stark samhörighet med?

Drömmen jag drömde var först smärtsam. Men i slutet fick vi varandra, jag kände mig så lättad och lycklig och kär. Precis som då. Det första jag ville göra när jag vaknade på morgonen var att skriva till honom. Bara någon rad, en liten hälsning. Få honom att förstå jag forfarande tänker på honom.

Men nej. Jag har inte skrivit något. Att göra det vore inte en handling i tillfrisknandets tecken. Jag har släppt den romantiska idéen om oss två som kärlekspar. Det tog slut av en anledning och den anledningen håller än.

Men jag minns fortfarande hur han och jag kändes. Vi var som två ömtåliga sår som började läka i varandras närhet. För att i nästa stund svida, rivas upp och fontänblöda igen. Våra känslor för varandra var så jämt fördelade. Den sårbarheten var väldigt vacker.

Therese:

Sådana drömmar kan jag med ha ibland om en viss person.. Man får sig en tankeställare när man vaknar upp..

Kommentera inlägget här: