JAG BEHÖVER MÄNNISKOR

Ibland känner jag mig stressad över att jag inte passar på att njuta mer. Uppskattar det jag har. Lever ett mer socialt aktivt liv. Jo, jag är tacksam för mycket. Men ibland är jag rädd att jag låter tiden förgå. Försvinna.

Jag är livrädd för att vakna upp när jag är 41 och undra vart åren tog vägen. Jag kommer ha åldrats (även jag kommer ha åldrats) och jag kommer stirra på bilderna från idag, undra varför jag inte njöt mer. Umgicks mer.

Det är umgänget som gör livet mer rikt. Jag behöver umgås mer med människor. Människor av mina egen sort. Inte likadana men väldigt lika. Vi trivs med våra jämlikar.

Jag får för mig att jag är för trött och har för lite energi just nu. Men sanningen är den att jag får mer energi ju mer jag gör. Ju fler jag träffar. Ju mer jag håller igång rent fysiskt. Okej, nu måste jag börja träna igen. Jag behöver köpa ett nytt gymkort. Igen.

För ett år sedan hade jag två träningskompisar och vi gick ut och sprang flera gånger i veckan. Vi tränade på gym. Vi tog bilder på våra kroppar och vi skulle bli så tighta och smäckra och snygga. Den tiden är förbi. Eller har den bara inte börja än?

Våren kurtiserar runt hörnet. Kanske blir allt lite lättare när den behagar stiga fram. Förtjusande vår. Jag ska vårda dig.

Mirre:

Ja men det är nog samma här, man går runt i ett ekorrhjul, man behöver få komma ut mer och få känna sig lite MIG eller vad man ska säga allt bara tutar på, man lär stoppa det mer och planera in saker mitt i allt

ExklusivaMoi:

Mjaaa jag känner igen mig, att jag skulle må å orka mera om jag fick umgås med likasinnad personligheter... det där härliga som jag hade förr! Saknar mina kalaspinglor, indivierna som man kan vara 120% sig själv... få höras å synas och framför allt att "valutan inte är i pengar" utan ren lojalt tillit! DET är äkta vänskap<3 Den kommande tiden kommer jag skapa för fullt av minnen och upplevelser som jag sen kan se bakåt å minnas när jag är 40-50 ^^...så det känns stabilt på den biten iaf! TREVLIG VECKA på dig tjejen, ta hand om dig!

Johanna:

Jo kan känna igen det där. Samtidigt som jag också kan tänka att många av mina yngre år känner jag mig mest glad att jag klarade mig igenom och att dom är över. Kanske kommer man tänka så när man är 41 också?

Kommentera inlägget här: