KOMMER VI HÖRAS IGEN?

Jag blir just nu påmind om hur jobbigt det är att börja tycka om någon. Först känner jag mig cool. Sval. Infångsten går alltid bra. Jag har kontroll. Jag känner igen fascinationen han strör över mig.

Vi har det mysigt. Jag har att göra med en fin person som är jag är väldigt attraherad av. Det här går ju jättebra, även jag kan få roa mig och ha lite kul. Tills jag börjar trivas lite för bra i hans lugna, stabila famn. Jag skulle kunna tycka om det här. 

Snart är jag inte sval längre. Och det är nu jag förlorar greppet om min coola personlighet. Istället för att njuta av stunden när vi är, leva mitt eget liv när vi inte är. Registrerar jag varje ord. Varje ton i hans röst. Verkar något avvikande utförs en noga granskande analys.

Vad menade han med ”Jag hör av mig”?

När då? I morgon? Är det upp till honom om vi hörs igen? Kommer vi höras igen? Men varför skulle han annars ge mig en så lång och varm och innerlig kyss som han gav mig i bilen innan vi skiljdes åt? Bara en jävligt sjuk person skulle göra så.

Om det inte var en slutgiltig avskedkyss? Han hyser värme för mig, men han har insett under natten som gått att det inte kan bli vi och detta var nu slutet. Sakta och metodiskt kommer han att fasa ut mig ur sitt liv.

 
Mirre - Sweetwords:

Ohh nu hoppas vi då, klart att han hör av sig =D

Karolina:

Vet precis hur den där känslan är, just det där med att inte veta, inte ha kontrollen. Hoppas allt ordnar sig till det bästa! Kramar

Svar: Ja verkligen! Ovissheten är vidrig!!
Jeanette Polsäter

Kommentera inlägget här: