EN-VARANNAN-VECKA-RELATION

Den här helgen har jag varit mer socialt aktiv än vad jag brukar. Jag har umgåtts med vänner. Både lördag och söndag. Sådant gör ju sannerligen att livet känns rikare. I morse pratade jag i telefon med honom i en timme. Jag kände direkt när jag vaknade att jag behövde få höra hans röst.

Vi brukar inte prata i telefon när han har sina barn. Vi skriver på messenger och snapchattar. Men minst en gång per barnvecka behöver jag höra hans röst. I början klarade jag mig utan. Eller så vågade jag inte be om det. När vi inte pratar på flera dagar hinner jag bygga upp många obehagliga scenarion. Om att han har börjat ändra sig. Att jag inte betyder något. Att jag inte spelar någon roll.

Men när jag hör hans röst så känner jag att vi visst har något. Att jag visst spelar roll. I morgon eller på onsdag ska vi försöka ses. Den där timmen som vi brukar få till. En timmes umgänge per barnvecka. Ett telefonsamtal. Jag kan ibland inte fatta att jag befinner mig (finner mig!) i den här konstellationen. Men när vi väl ses är det verkligen så värt det.

Känner man sig för risig för att blottlägga den yttre sanningen finns Snacpchat till hands ;)