SÅHÄR SER MITT TVÅNGSMÄSSIGA ÄTANDE UT

Beroende, Livsrapport / beroende, besatt, tvångsmässig / Permalink / 0

När jag faller in i tvångsmässigt ätande för att stänga av känslor har det till stor del alltid varit samma saker jag äter. Det kan såklart variera. Men jag har en gammal goding som jag alltid återvänder till. Jag äter en specifik sort chips med en specifik sorts dipp. Det måste alltid vara samma.

Denna ätritual är starkt kopplad till isolering, eftersom jag aldrig skulle sitta och äta de där smakerna i de där mängderna, i sällskap med någon.

Ibland när det gått flera månader utan att jag varit inne i ett tvångsmässigt-dipp-rejs kan jag vid svaga tillfällen få för mig att jag minsann kan “unna mig” lite chips och dipp, nu när jag varit så duktig så länge. Dessa idéer är alltid kopplade till oro; om jag varit på en rörig familjemiddag, eller om jag är orolig för att killen jag dejtar har ångrat sig gällande oss etc.

Problemet med den här ätritalen är att det aldrig bara blir en kväll. Inte bara fyra kvällar heller för den delen. Nej, när jag plockar upp detta ätbeteende är det som att väcka liv i narkomanen i mig. Jag blir totalt besatt. Tvångsmässig. Jag kan bara inte gå lägga mig på kvällen om jag inte fått springa ner till Ica och köpa min dipp och mina chips.

Läs här om ritualen.

Ibland klarar jag mig utan chips och äter bara dippen. Det har alltid varit dippen som är viktigast. Att bara äta dippen är inte riktigt lika illa. Men på 7 dagar blir det ändå 21 deciliter gräddfil. Plus att innehållet i påsen som dippen blandas ut med är som att skjuta i sig smutsigt tjack. Helt ärligt. Bara socker, färgämnen och kemiskt framställda smakförstärkare.

När det har gått som längts i mitt dippäteri har jag ibland inte kunnat vänta till kvällen. Det har hänt att jag gått in på Ica redan efter lunch, köpt dippen och sedan tryckt i mig den lika fort. Då är oftast måendet för resten av kvällen förstört, så då brukar jag hamna nere på Ica igen.

När jag har varit inne i ett dagligt dipprejs i två - tre veckor brukar gränsen vara nådd. Då har jag ätit en hel dipp nästan varje kväll och ett antal chipspåsar till. Så det är här någonstans jag börjar känna “nej, nu jävlar får det vara nog”.

Att bryta ett tvångsmässigt beteende är skitjobbigt. Oavsett vad det är. Det blir lite som att bli ifråntagen sina droger. Även om beteendet är destruktivt så har det fyllt en funktion. Och den funktionen blir tydlig när flyktsymtomen plockas bort...

Hur jag bryter. Och processen till att göra sundare val följer i kommande inlägg.FOTO: John Rosencrantz 

Till top