NU SKRIVER JAG OM TREBARNSPAPPAN

SKRIVDIVAN skriver för fullt. Jag fortsätter att skriva och texter publiceras på Instagram. Om du undrar vad som hände mellan mig och trebarnspappan så skrivs historien där, det känns som att Instagram just nu är rätt forum för mina texter, det är skönt med bara en kanal.

Här kommer en av texterna som jag nyligen publicerat på Instagram:

“Blir du extra djup när du är ute till havs?” frågade han mig. “För att jag är så tyst eller?” sa jag och såg honom rätt i ögonen. Väl medveten om att inget i mitt ansikte rörde sig åt något håll. Han skrattade. Och jag kunde inte avgöra om det var ett roat eller ett nervöst skratt. “Visst är det så?” sa han igen. Jag framkallade ett subtilt hastigt leende som jag genast tog tillbaka. Om du bara visste vad jag tänker på! ville jag säga; jag kan inte göra något annat än att gå igenom precis allt om och om igen som vi pratat om de senaste dagarna. Såret värker ständigt. Såret från förra veckan. Såret från igår. Jag läker aldrig förstår du inte det? Men inget av det där kunde jag delge honom. För det skulle han tycka var jobbigt. Jag hade tyngt ner honom tillräckligt de senaste dagarna. Krävt honom på svar han inte velat ge. Men även om jag redan här började bli väldigt kluven till oss, så var jag fortfarande villkorslöst besatt av att fånga honom. Och då behövde det ske efter hans regler. Tygla dig nu, sa jag till mig själv. Var inte så knepig. Krånglig. Gör honom inte så obekväm hela jävla tiden.

Hoppas du hakar på till Instagram!! @skrivdivan

EN-VARANNAN-VECKA-RELATION

Den här helgen har jag varit mer socialt aktiv än vad jag brukar. Jag har umgåtts med vänner. Både lördag och söndag. Sådant gör ju sannerligen att livet känns rikare. I morse pratade jag i telefon med honom i en timme. Jag kände direkt när jag vaknade att jag behövde få höra hans röst.

Vi brukar inte prata i telefon när han har sina barn. Vi skriver på messenger och snapchattar. Men minst en gång per barnvecka behöver jag höra hans röst. I början klarade jag mig utan. Eller så vågade jag inte be om det. När vi inte pratar på flera dagar hinner jag bygga upp många obehagliga scenarion. Om att han har börjat ändra sig. Att jag inte betyder något. Att jag inte spelar någon roll.

Men när jag hör hans röst så känner jag att vi visst har något. Att jag visst spelar roll. I morgon eller på onsdag ska vi försöka ses. Den där timmen som vi brukar få till. En timmes umgänge per barnvecka. Ett telefonsamtal. Jag kan ibland inte fatta att jag befinner mig (finner mig!) i den här konstellationen. Men när vi väl ses är det verkligen så värt det.

Känner man sig för risig för att blottlägga den yttre sanningen finns Snacpchat till hands ;)
 

HAN HAR LOVAT ATT INTE LÄSA MIN BLOGG

Han har lovat att inte gå in och läsa min blogg. Som en slags överenskommelse för att jag ska börja skriva igen. Jag har förstått att något av det jag skrev i början gjorde honom lite nojig. Vilket är någorlunda begripligt såhär i efterhand.

Så av rädsla för att sätta något i gung har jag inte kunnat skriva överhuvudtaget. Vilket har lett till att det har känts som att jag förlorat mitt syfte i den här världen. Så det var faktiskt hans idé att jag skulle skriva ändå, men att han skulle ge fan i att gå in och läsa.

Ja eller hur. Tänkte jag när han kom med förslaget. Och även om jag skulle lita på att han inte går in och läser så kan jag inte förhålla mig till något sådant. När jag publicerar måste jag räkna med att precis vem som helst kan gå in och läsa. Men dagarna och veckorna har tickat på. Min existensiella oro har vuxit. Jag blir så tom.

Så nu provar vi detta ändå. Jag skriver om vad jag vill. Och han ger fan i att gå in och läsa. Han har lovat. Och det känns faktiskt genast bättre och lättare nu när jag har provat tanken flera gånger. Går han in och läser här ändå så är det fan på hans jävla karmakonto.