HAN HAR LOVAT ATT INTE LÄSA MIN BLOGG

Han har lovat att inte gå in och läsa min blogg. Som en slags deal så att jag ska kunna börja skriva igen. Jag har förstått att något av det jag skrev i början om honom gjorde lite skada. Vilket har blivit fullt begripligt för mig såhär i efterhand.

Så av rädsla för att sätta något i gung har jag inte kunnat skriva överhuvudtaget. Vilket har lett till att det har känts som att jag förlorat mitt syfte i den här världen. Så det var faktiskt hans idé att jag skulle skriva ändå, men att han skulle ge fan i att gå in och läsa.

Ja eller hur. Tänkte jag när han kom med förslaget. Och även om jag skulle lita på att han inte går in och läser så kan jag inte förhålla mig till något sådant. När jag publicerar måste jag räkna med att precis vem som helst kan gå in och läsa. Men dagarna och veckorna har tickat på. Min existensiella oro har vuxit. Jag blir så tom.

Så nu provar vi detta ändå. Jag skriver om vad jag vill. Och han ger fan i att gå in och läsa. Han har lovat. Och det känns faktiskt genast bättre och lättare nu när jag har provat tanken flera gånger. Går han in och läser här ändå så är det fan på hans jävla karmakonto.

JAG HAR KÖPT EN KAFFEMASKIN

Godmorgon. Jag kan ju ta och berätta att jag har köpt en kaffemaskin. Och inte vilken som helst heller, jag har köpt en som gör riktigt god kaffe latte! Jag har inte handlat latte ute en enda gång sedan jag införskaffade denna sköning.

I natt drömde jag om trebarnspappan. Jag drömmer om honom då och då och drömmarna har olika genre och skrämselnivå. I natt var det hyfsat okej, inte någon trevlig dröm men den slutade någorlunda drägligt. Att jag blir hemsökt om nätterna är verkligen the story of my life. Det liksom bara är så. Har alltid varit så.

Ja, vi träffas fortfarande! Denna helg och kommande vecka har han sina barn. Så då ses vi inte. Förutom typ en het timme som vi hittills har lyckats klämma in varje vecka ;)

JAG VÅGAR INTE CHANSA

Vad vore livet i all sin glans om inte SKRIVDIVAN fanns? Jag är så oerhört tråkig just nu som inte vågar skriva något här. Det här är första gången jag låter bli att publicera texter av ren fasa. Jag är rädd för att det jag skriver ska skrämma bort en viss person. Vilket är dumt av mig egentligen. Dumt att jag låter mig styras av rädsla. Dumt att jag inte har tilltro till att det blir som det är meningen att bli ändå, oavsett om jag skriver om det. Vissa tycker att det är mer smart för relationen att inte skriva om det. Medan jag själv, i mitt hjärta vet att jag måste få vara fri i mitt skrivande. Fri att uttrycka mig. Fri i hur jag samverkar med SKRIVDIVAN som är en så viktig del av mitt liv. Min uttrycksform måste komma i första hand. För det är uttrycket som är mitt kall. Men just nu vågar jag inte chansa. Jag fegar ur. Ligger lågt. Gör avkall på min största drivkraft.