DÖMD ATT LEVA I SEXUELL AVHÅLLSAMHET

Det är som att universum har bestämt att jag ska leva i sexuell avhållsamhet. I jakten på penetration har alla mina försök det senaste halvåret genererat i total flopp. Antingen i ofungerande sex. Eller i helt och hållet uteblivet sex.

Skälen till att sexet kan vara ofungerande till en början har jag förståelse för. Så kan det vara. Det går att lösa. Men varför blir det så med varenda människa jag försöker ha sex med? Varför kan inte jag få ha lite spontant, ogenomtänkt sex utan komplikationer?

För några dagar sedan var det alla hjärtans dag. Någonstans hoppades jag på någon form av uppvaktning. Trots att jag inte har kontakt med en endast beundrare. Ändå föreställde jag mig en bukett röda rosor levererade till jobbet. Eller en väntande bukett i brevlådan på min ytterdörr.

Från någon, vem som helst.

Men inget hände. Så när en tidigare dejt från Tinder plötsligt skrev “Hoppas du får en fin alla hjärtans dag”, blev jag så överraskad och exalterad att jag genast skrev tillbaka “KOM ÖVER PÅ MIDDAG!!”.

Vi hade en dejt någon gång i december. Det var trevligt. Ändå kände jag mig tveksam till att ses igen. Så det blev inget mer. Men nu var situationen annorlunda. Det var alla hjärtans dag. Jag hade nyligen känt mig både lite sårad och sexuellt frustrerad. Så jag tänkte äh va fan.

Jag hade trots allt varit nyfiken på vad som fanns innanför decemberdejtens byxor. Jag var redo att undersöka honom. Ha lite kul. Jag var redo att ta för mig av livets smörgåsbord. Så jag öppnade mitt sinne, överlämnade min utsvultna kropp åt en främlings främmande händer.

Det enda jag ville var att han skulle ta för sig. Använda mig. Bemöta min tungas hungriga rörelser, dra fingrarna längst min kind, stoppa in dem i min mun, greppa tag i rumpan, suga på mina bröstvårtor aningen för hårt. Dra trosorna åt sidan.

Men det här börjar bli väldigt ironiskt. För varenda människa jag har försökt att ha sexuellt samröre med det senaste halvåret, har haft vissa fysiska begränsningar. Något strul. Ståndproblem. Könsherpes. Komplex för liten kuk. Ja. Alla hjärtans dag blev naturligtvis inget undantag.

Jag hade inte reflekterat över det här om det hade handlat om några enstaka. Men nu är det sex personer på rad som sexet inte har fungerat med. Universum verkar ha bestämt att jag ska leva i sexuell avhållsamhet.Bäst att kolla bästföre-datumet på dessa.

LÅS UPP TELEFONEN FÖR I HELVETE

Han sa att han skrev med en kompis.

Jag är inte en person som går igenom andras prylar. Det är förbjudet. Något jag bara inte gör. Om någon skulle gå igenom mina prylar skulle jag antagligen fundera på att avsluta relationen, för det skulle förstöra så mycket, även om jag aldrig skulle ha något att dölja.

Men nu öppnade jag plånboksfodralet, rörde vid skärmen. Telefonen var låst med pinkod.

-VISA MIG. Sa jag, med en röst som lät stenhård och främmande.
-Gör inte såhär.
-Gör inte såhär??? Vem fan är det som har gjort något här egentligen?

Han ljög. Han satt där i köket och ljög för mig. VISA MIG. Sa jag igen. I någon sekund tänkte jag ta telefonen och kasta ut den genom köksfönstret som stod på vid gavel. Sjätte våningen. Men då skulle jag aldrig få veta vad som fanns där i.

Till slut drog han med fingertoppen i ett kringelikrokmönster över den blanka ytan. Den öppnade sig. Jag slet åt mig telefonen, fick upp en konversation med en tjej. Scrollade upp och fick syn på en kvinnas rumpa i stringtrosor. Jag blev så paff att jag tappade telefonen i bordet, gav honom en örfil vars ljud dröjde sig kvar i luften. Smällen kanske lät högre än vad den kändes, för det var ingen musik på i lägenheten som det annars alltid är. Bara vi två i ett knäpptyst kök med kala väggar.

Jag sträckte mig efter telefonen igen, han gjorde en ansats att ta den före mig. DU SKULLE BARA VÅGA, sa jag, och satte mig på stolen mittemot honom för nu hade jag ingen som helst motorik i varken händer eller fötter. Jag tryckte på skärmen. Den hade hunnit låsa sig. LÅS UPP! sa jag. Han tvekade.

LÅS UPP TELEFONEN FÖR I HELVETE.

Han drog fingret i det krångliga mönstret igen. Jag scrollade upp ytterligare och såg att han hade skickat en bild på sig själv i kalsonger till henne. Under hennes rumpbild hade han skrivit att han ville äta upp henne. Så brukade han alltid säga när han ville gå ner på mig.

Han sa att hon inte betydde något. Att de aldrig hade träffats. Att det bara handlade om enkel bekräftelse. Det är väl inte så farligt, jag skulle aldrig gå hela vägen, sa han och fortsatte; jag lovar. Jag skulle aldrig göra så mot dig. Det är dig jag vill ha.

Jag tittade på ett vattenglas som stod framför mig på bordet. Impulsen att kasta det i golvet. Men det kändes inte värdigt. Gör det med värdighet. Jag vill inte vara en galen människa som kastar glas. Jag sa till honom att flytta på glaset.

Jag var så skakig i mina rörelser att jag lyckades låsa telefonen igen och måste be honom att öppna upp den på nytt. Den här gången gick jag igenom alla andra chat konversationer och sms. Hittade flertalet pågående konversationer med olika tjejer. Jag läste. Hon med stringtrosorna var från gymmet. En annan hade han raggat upp precis utanför Mariatorgets tunnelbana, där jag bor.

En tredje tjej hade han åkt hem till för bara några dagar sen “Ska jag komma över?” hade han skrivit. Det var en av de två nätter den senaste månaden som vi inte hade sovit tillsammans. Han hade sagt till mig att han inte mådde bra och skulle "gå lägga sig tidigt". Han hade varit hos mig den förmiddagen, vi hade haft sex. Morgonen därpå hade han kommit hem till mig tidigt, med frukost. Vi hade haft sex.

Den där kvällen när jag var så uppriven för att han inte svarade på tjugofem minuter. Patetiska. Paranoida. Vansinniga jag. Då hade han varit hos henne. När han väl svarade (fortfarande i hennes hem) var jag skärrad och omskakad för jag hade känt så starkt att något var fel. När han frågade om jag ville att han skulle komma över, så hade jag sagt att jag ville det. Vi hade haft sex.

Han bedyrade över allt annat att han inte hade legat med någon annan än mig. Även jag har gränser, sa han. Han hade förklaringar. Sa att de bara var kompisar. Gav mig olika svar. Ändrade sina historier vart efter han märkte hur förbannad jag blev. Hur kunde du? Sa jag, om och om igen.

-Varför?
-Hur kan du göra såhär? 

HAN SVARAR INTE

En morgon sa jag att jag behövde sova själv kommande natt. Det hade varit intensivt mellan oss och jag behövde ta tillbaka mig själv lite grann. Träffa mina vänner. Skriva. Reflektera. Men vi ses väl i morgon? Hade jag sagt. Han sa ja, absolut!

Samma kväll när jag kom hem från en middag med en vän ringde jag honom för att säga god natt. Det här är mina ocensurerade tankar som jag skrev ner den kvällen:

Klockan är 22:06 jag ringer honom för att säga god natt. Han svarar inte. Jag har spenderat kvällen med en tjejkompis. När han tidigare idag frågade om vi kunde ses efter det sa jag att det blir för intensivt, att jag behöver space, skrivtid i morgonbitti och bra sömn. Han sa att han var okej med det.

Klockan är 22:09 och han har inte ringt upp. Han har aldrig inte svarat. Han svarar alltid direkt. Han kanske står i duschen.

22:23 Han har inte ringt upp. Varför ringer han inte upp? Har han tagit återfall? Är det nu han försvinner? Eller ligger han med någon annan just nu? Har han ett sexmissbruk? Kan han han inte bara ringa så jag vet. Det gör ont i magen nu.

Jag måste vänta till 22:30 innan jag får ringa igen. Han kanske har sin jävla höga musik på?

22.27 Nu orkar jag inte mer. Jag ringer ändå. Nej sluta nu. Du kan vänta. Vänta i 3 minuter till. Det kan du göra. Vad ska jag göra i 3 minuter? Tänk om han inte svarar när jag ringer. Tänk om han aldrig mer svarar. Vem ska jag ringa då? Jag kan ju inte ringa till någon av mina vänner. Alla som har varnat mig. Nej jag måste gå igenom det här ensam.

Mitt hjärta bultar hårt och snabbt. Det känns som hela kroppen kokar. Jag mår illa.

22:30 Jag bestämmer mig för att vänta till 22:31.

Klockan är 22:31. Jag ringer. Signaler går fram. För varje signal som går känner jag det så starkt. Det är över. Han är borta. Det var det. Hur ska det bli med fortsättningen på bloggen, hur ska jag kunna fortsätta skriva? Hur ska jag kunna sova i natt? Precis när jag tror att det ska gå till röstbrevlådan, svarar han.

Han svarade! 

Allt verkar vara i sin ordning. Det har inte hänt någonting, han var ute med en kompis. Så jag borde bli lättad och glad och bete mig normalt. Det handlade om 25 minuter Jeanette. Men jag får inte fram ett ord. Jag är kall. Fåordig. Nära att börja gråta. Skrika. Explodera. Jag försöker lugna ner mig. Välja mina ord väl. Men jag kan inte styra över det.

-Varför i helvete svarade du inte för???
-Men jag svarar ju nu…
-Fattar du inte att jag trodde det värsta. Jag hade börjat förbereda mig. Radera dig.

Han frågar om jag vill att han ska komma över. Jag säger att jag vill det. Han kommer över. Vi ligger med varandra. Jag kan inte släppa taget om honom. Vill krypa in under hans hud. Bli insydd. Stanna där.

Gör aldrig sådär mot mig igen.

Vill jag säga. Istället ber jag om ursäkt för att jag varit så uppriven i telefonen. Jag säger att jag vet att jag har problemen med överdrivna rädslor för att bli övergiven. Han säger att det är lugnt. Att det är gulligt. Att jag inte har något att vara orolig för.

Jag kommer aldrig lämna dig, säger han.