ÄNTLIGEN EN EGEN PUDEL

Jag vill säga att jag just nu skriver på ett längre skrivprojekt. Vi får se vad utkomsten av detta blir. Om jag lägger ner i första uppförbacken som jag brukar, eller om jag får ihop något. Jag måste ju inte bestämma, kan ta ett helt liv på mig det så behövs. Huvudsaken är att jag skriver. Men det är därför jag inte har riktigt utrymme att skriva här just nu. Förövrigt är det slut mellan mig och "trebarnspappan". Inga kommentarer på den just nu, mer än att jag mår bättre utan honom. Jag vill också berätta något fantastiskt! Jag har äntligen köpt en egen pudel!!! En svart dvärgpudel som jag alltid velat ha. Just nu är hon 10 veckor och hon är fullkomligt bedårande. Full av liv, tuff och jättesocial. Jag har döpt henne till Filippa <3 <3 <3
Följ oss gärna på Instagram @skrivdivan

EN-VARANNAN-VECKA-RELATION

Den här helgen har jag varit mer socialt aktiv än vad jag brukar. Jag har umgåtts med vänner. Både lördag och söndag. Sådant gör ju sannerligen att livet känns rikare. I morse pratade jag i telefon med honom i en timme. Jag kände direkt när jag vaknade att jag behövde få höra hans röst.

Vi brukar inte prata i telefon när han har sina barn. Vi skriver på messenger och snapchattar. Men minst en gång per barnvecka behöver jag höra hans röst. I början klarade jag mig utan. Eller så vågade jag inte be om det. När vi inte pratar på flera dagar hinner jag bygga upp många obehagliga scenarion. Om att han har börjat ändra sig. Att jag inte betyder något. Att jag inte spelar någon roll.

Men när jag hör hans röst så känner jag att vi visst har något. Att jag visst spelar roll. I morgon eller på onsdag ska vi försöka ses. Den där timmen som vi brukar få till. En timmes umgänge per barnvecka. Ett telefonsamtal. Jag kan ibland inte fatta att jag befinner mig (finner mig!) i den här konstellationen haha. Men när vi väl ses är det verkligen så värt det.

Känner man sig för risig för att blottlägga den yttre sanningen finns Snacpchat till hands ;)
 

JAG BEHÖVER HA ETT SKRIVPROJEKT

Hur kan skrivinspirationen vara så död? Har jag fått för mig allt om mitt skrivande? Det kanske bara var en illusion. En lång fas. Ett påhitt. Samtidigt som jag i hjärtat vet. Känner så otroligt starkt vad som tänder mig. Vad jag allra mest går igång på. Men varför går jag inte igång just nu? Vad gör jag för fel vad är felet???
 
Jag vågar inte blogga för jag känner att allt är för privat och jag får för mig att jag fläker ut mitt liv på ett osmakligt vis. 
 
Jag kan inte skriva på mitt romanprojekt längre. Det gör alldeles för ont. Det gör ont och jag känner mig ändå inte inspirerad. Historien jag bär på känns tung och tröttsam och det skulle krävas så otroligt mycket av mig att berätta den. Jag måste gå in världen helt och hållet för att få ur mig den på print.
 
Jag tror den historien behöver komma på print. Även om jag själv inte är så sugen på det. Har inget behov av det. Men det är ofta dit jag återvänder när jag har mina skrivepisoder. Det är det där som vill ut. Måste komma ut. Tids nog. 
 
Vad göra under tiden för att fortsätta skriva? Blogga? Jag vill blogga! Älskar att blogga! Bara liksom vågar inte, orka inte just nu. Men jag behöver ha ett skrivprojekt! Jag förtvinar annars.