ALLTID SAMMA DESTINATION

Flygplan väcker minnen. Flygplan. Flygplatser. Destinationer. Alla platser jag stuckit till för att komma bort. Inte till något. Bort. Jag måste alltid bort.

Från en natt till en annan har jag vaknat upp i en annan stad. I ett annat land. På andra sidan jorden. Vaknat i en flygplansstol av att någon knuffar på mig. Säger att vi är framme. Framme?

Jag har stått på flygplatser och inte fått gå igenom spärrarna. Jag har missat flyg. Missat någons stora dag. Stått på en ambassad och tiggt till mig pengar. Vägrat åka hem. Blivit hemskickad.

Jag har blivit uppväckt i ett tomt flygplan med en syrgasmask i ansiktet.

Övertrasserade kreditkort och enkelbiljetter hem. Jag har kommit hem som en ny människa. En sämre människa. Jag har stuckit igen. Strulat till det ännu mer.

Jag ville bara komma bort. Men landade alltid på samma destination.

VI VAR TVÅ ÖMTÅLIGA SÅR

I natt drömde jag om killen som jag förälskade mig i som sjuttonåring. Jag minns fortfarande första gången våra ögon möttes. Hur han såg ut. Vad han sa. Hur jag kände. Och i flera år framöver skulle det alltid vara han. Även om det tog några år innan det verkligen blev vi.

Vi hade en relation som gjorde ont. Han var dum mot mig många gånger. Kallsinnig och elak. Men jag var dum mot honom också, helt utan att veta om det. Jag kan i dag önska att jag hade behandlat honom mer varsamt. Vi var två sabbade själar som trevade efter kärlek. Drogs till varandra som två magneter.

Jag har frågat mig själv många gånger om det där var kärlek. Varför gjorde vår kärlek då i så fall så ont? Var det intensiteten jag gick igång på? Eller var det så att jag faktiskt såg kärnan i honom, att det var kärnan jag upplevde en så stark samhörighet med?

Drömmen jag drömde var först smärtsam. Men i slutet fick vi varandra, jag kände mig så lättad och lycklig och kär. Precis som då. Det första jag ville göra när jag vaknade på morgonen var att skriva till honom. Bara någon rad, en liten hälsning. Få honom att förstå jag forfarande tänker på honom.

Men nej. Jag har inte skrivit något. Att göra det vore inte en handling i tillfrisknandets tecken. Jag har släppt den romantiska idéen om oss två som kärlekspar. Det tog slut av en anledning och den anledningen håller än.

Men jag minns fortfarande hur han och jag kändes. Vi var som två ömtåliga sår som började läka i varandras närhet. För att i nästa stund svida, rivas upp och fontänblöda igen. Våra känslor för varandra var så jämt fördelade. Den sårbarheten var väldigt vacker.

YOGASNUBBEN

Jag har inte riktigt kommit igång med mitt skrivande sen jag blev frisk. Under tiden tänkte jag bjuda på en liten "text" som jag skrev för några år sen.

Yogasnubben.

Det har börjat en ny kille på yogan. Fett snygg. Tre gånger i rad har han dykt upp. Givetvis har jag fått för mig att han kommer tillbaka för att träffa mig.

Han har lagt till mig på Facebook. Gillat en grej jag skrivit. Vad säger det då, förutom absolut nada?! han tycker väl att jag är intressant, vi delar ju yogashittet, men sen då. Snubben har flickvän, en snygg sådan, de verkar ha varit tillsammans i flera år, äckligt! okej. Lugna dig. De där fotona säger ingenting. Deras förhållande kanske är på glid vem vet.

Jag kan inte koncentrera mig på yogan när han är där. Jag tänker bara på hur jag ser ut, försöker vara sexig. Putar med brösten, rumpan, kollar om han kollar. Jag vet inte om han gör det. Jag spanar i alla fall in honom. Stirrar på utbuktningen från hans sladdrande byxor som har millimetertunt tyg. Herregud.

Idag när vi låg i mörkret och skulle slappna av, efter själva yogan, la jag nästan min hand på hans ben. Skitnära. Eller nej, det skulle bara en idiot göra men impulsen var stark. Fönstret stod på glänt, oktoberkvällen kylde ner rummet, värme alstrades från hans kropp och snuddade vid min. Jag ville så gärna krypa närmare.

Istället för att slappna av låg jag och smed planer. Jag vill ha den där skapelsen i mitt hem. Tänk om jag skulle äga honom. Kunde jag stjäla hans uppmärksamhet efteråt? vår ögonkontakt förra passet var långt ifrån neutral. Han brände av mina kläder med sina omänskliga lysmaskögon, och det var inte bara sexuellt, han såg på mig med samma fascination jag sett andra blivande aspiranter se på mig.

Det händer något när vi pratar. Jag älskar när han pratar! då får jag titta på honom oavbrutet utan att verka obehaglig.

Det är ju det här med hans lysmaskögon. En blå lysmask som slingrar sig i varje öga, bildar två bollar som ger ifrån sig blått uv-ljus. Jag. Överdriver. Inte. Det är därför jag är så tagen av den här. Denna det. Vad han nu är. Upp-fuckaren av mitt yogautövande.

Det är det här som är attraktion. Jag inser hur sällan jag blir attraherad av någon när något sånt här dyker upp. Jag som aldrig blir attraherad av upptagna män. Upptagna män som flirtar är motbjudande. Men det gäller tydligen inte nu. Skulle han lägga in en stöt är jag körd.

Kan jag inte bara lägga ner. Om jag ska hålla på och knepa med det här kan jag varken yoga eller bete mig som en normal människa. När jag får för mig att det är något mellan oss blir jag bara märklig. Kan jag inte bara få slappna av och vara mig själv.

Tänk om jag har fått för mig allt. Tänk om inte han alls har inspekterat min Facebook på samma sätt som jag har dissekerat hans. Tänk om han knappt har reflekterat över vad jag heter, hur gammal jag är. Om jag är singel. Tänk om jag bara är en av alla dem han slentrianmässigt lagt till på Facebook.

Jag har förresten tagit reda på vart han bor. Bara två tunnelbanestationer ifrån mig! där bor han tydligen med horan. Nej förlåt. Människan han idkar samlag med. Om de nu gör det. Om de varit tillsammans länge kanske den fasen är förbi. Ja, jag vet inte. Jag har aldrig stått ut med någon i mer än några månader så jag vet inte hur sånt där funkar.

Fast jag skiter väl i vem han ligger med. Värsta tänkbara är ju i fall han är kär i fanskapet. Då blir det problem.

Sen har han ju de där prinslockarna. Små silkeslena guldlockar i en stor fluffig kalufs och jag är öppenhjärtigt förvånad över min förtjusning. Normalt fall skulle jag avsky att behöva titta på någon med prinslockar. Funderat över hur jag skulle få vederbörande att bli av med sin olycka. Men istället lockas jag av lockarna. Hur skruvat är inte det?