För någon vecka sen träffade jag en väldigt charmig kille över en middagsdejt. Vi hade en påtaglig kemi som verkade sträcka sig långt bortom det fysiska. Men det var något med honom som gjorde mig osäker på om han verkligen var att lita på. Något sa mig ta det lugnt med den här killen. Och såhär i efterhand är jag tacksam för min välfungerande magkänsla.

En charmig kille med talets gåva. Vältränad kropp och bildskön som få. Naturligtvis blev jag ännu mer förförd av hans eleganta sätt att öppna bildörren åt mig, till sin lyxiga sportbil, som definitivt stärkte mitt intresse för honom. Han pratade om vårt möte som “när två själar återser varandra från ett annat liv” och jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag kunde relatera till det han sa. För på något vis kändes det som att vi redan kände varandra.

Inför dejt nummer två åkte vi till en vacker park med ängar omgivna av en snirklig sjö, där Filippa kunde springa lös. Senare på kvällen skulle vi åka hem till honom och han skulle laga middag.

Tidiga varningssignaler

Men jag kände inte den där starka energin som vi hade haft under första dejten. Istället för att försöka lära känna mig, var han nu mer fokuserad på att komma nära fysiskt; hålla min hand, röra vid mina lår, försökte kyssa mig. Jag var verkligen inte redo för något av det där, så jag behövde be honom att backa flera gånger. Flera gånger. Redan detta är en varningssignal. Men tyvärr är det väl så, att en person som vet hur han med utmärkt stilistik förvandlar varje mening till subtil humor, kommer undan lite längre.

Fortsätter fast att jag säger nej

Väl hemma hos honom tillagar han en förstklassigt vällagad middag. Jag uppskattar att han har ansträngt sig. Efteråt lägger vi oss i soffan. Han masserar mina fötter. Han är mysig och öm. Vi har fortfarande inte kysst varandra. Även om han nu börjar kyssa min hals, i början känns det bra. Sen börjar han söka efter mina läppar igen, men jag är inte redo för det.

Jag håller bort hans ansikte för att han ska backa. Han försöker kyssa mig ännu mer och jag måste be honom att sluta. Men han slutar inte. Istället trycker han sig hårdare mot min kropp, tar ett grepp runt min höft som gör ont. Jag försöker putta bort honom men hans kropp är så tung, han blir ännu mer hårdhänt. I någon sekund hinner jag tänka

Är det du jag blir våldtagen? Är det nu allt roligt tar slut?

Jag hör min egen röst upprepade gånger säga back off och sista gången säger jag det så högt att det ekar i hela vardagsrummet. Han slutar. Och vi stirrar på varandra under lång stund. Mitt hjärta bultar hårt.

Inget hände. Han slutade. Allt är lugnt. Där och då önskade jag att han hade bett om ursäkt, sagt att han missförstått mina signaler. Jag önskade verkligen att han skulle säga det. För en del av mig ville stanna kvar och ge den här charmiga killen en till chans, han som är så duktig på att laga mat, få mig att skratta, han som bor så fint, han som pratar om universum och om själsliga möten. Jag var nästan beredd att ge honom en till chans.

Han kallar mig schizofren

Men istället säger han att jag beter mig som en bipolär-schizofren person. Han säger att det inte är okej att uppmuntra på det där sättet och sen säga stopp. Han säger att det är skruvat att initiera närhet och sen ändra sig. Vem gör så??? säger han och upprepar att jag ger honom schizofrena vibbar och att jag beter mig som ingen han någonsin mött. Jag sitter mest tyst för jag blir så paff. Det är klart att jag har träffat gränslösa män förut. Men det var så länge sen nu.

“Kom och lägg dig” säger han och försöker ta min hand från soffan. Men jag har redan samlat ihop mina saker och är redo att gå. Han stirrar på mig som om han inte tror sina ögon. Han följer efter mig ut i hallen där han ställer mig till svars, ber mig deklarera vad mitt “skitzobeteende” handlar om. Jag börjar nästan berätta detaljer för honom som han inte har det minsta med att göra, men kommer på mig själv. Jag behöver ingen ursäkt för att säga nej.

Hindrar mig från att gå

För första gången blir jag riktigt arg och öppnar ytterdörren för att gå, varpå han smäller igen dörren framför mitt ansikte innan jag hinner ut. Hallen är nedsläckt men det reflekterande ljuset från TVn skvallrar om konturerna från hans övertränade armar. Han stirrar på mig bara någon decimeter ifrån mitt ansikte. Jag känner igen den där blicken. Det där ursinniga ansiktet. Så främmande men ändå så kusligt välbekant.

Vi står i hans mörka hall och ser på varandra. Efter en stund säger jag helt lugnt, jag ska gå nu, tänker du släppa ut mig? Han fnyser irriterat, skakar på huvudet och tar sen ett steg tillbaka så att jag kan öppna ytterdörren. Jag öppnar. Jag går ut. Och han är genast ute ur mitt liv.

Magkänslan hade rätt

Det är ingen nyhet att man ska se upp för (män)niskor som är lite för charmiga och smidiga. Alla charmisar är naturligtvis inte manipulativa, gränslösa narcissistdårar som inte klarar av att ta ett nej. Men jag är glad att jag lyssnade på min magkänsla och inte lät honom “kliva på” när det inte kändes helt rätt. Tidigare i mitt liv har det ibland varit så enkelt att låta sexuella akter ske, även om jag inte har varit helt “där”. Vilket alltid har genererat i dålig eftersmak.

Det var inte speciellt kul att komma hem den där kvällen. Obehagliga minnen hade slitits upp. Och jag kände mig väldigt liten och ensam. Men eftersom att jag har världens finaste kvinnor i mitt liv som snart påminde mig om mitt värde och att jag är älskad, saknad och önskad… så kunde jag skaka av mig händelsen rätt snabbt. 

6 Comments

    • Vad obehagligt! Förstår att du charmades. Jag brukar tänka (när vi letade på BC tex) att de lite ”tråkigare”, som bara ger små glimtar av sin charm, är de bästa. En trygg person behöver inte hela tiden bevisa sin oemotståndliga ”charm” för han/hon är trygg med att den får visas upp längre fram…det tyder på ett bra självförtroende jämfört med de som måste blomstra med smicker och charm på stört. Att mer försöka betrakta bakom fasaden om det går. Men det är lätt att trollbindas av charmiga personer. Troligen tänker du dock annorlunda om en likadan dyker upp igen. Lärdomar 🙈

      • Du har så rätt. Jag vet ju det där *egentligen* men man är ju en sucker för snabb bekräftelse 😏

        Men alla färgstarka charmisar jag träffat har dock inte varit nyckfulla lurisar. Så svårt att veta ibland hur man ska förhålla sig, mer än att ta ”små kliv” mot att lära känna varann kanske. Om det är något som jag har lärt mig så är det att ”det som måste gå jättefort är oftast jättedåligt”.

  1. Dacha Sunbathes Reply

    I’m glad you listened to you gut and are safe. It is never ok for a guy to force his will on a woman. No always means no.

Lämna gärna en kommentar!

Translate »