Han väckte liv i en osund – återkommande – längtan hos mig. En längtan om att få släppa taget. Bli vaggad. Som det kärlekstörstande barn jag är. Han spelade så elegant på mina sköraste strängar. Överöste mig med allt det som jag är som allra svagast för. Dyrkan. Beundran. Med en faders beskyddande trygghet. Med konstnärens poetiska vokabulär. Med en passionerad älskares beröring. Scenkulissen han drog ner bakom oss såg så oerhört verklig ut. Även om jag visste att den inte var verklig. Så började jag leva mig in i den. Tro på den. Lagom till att den drogs bort. Som en jävla rullgardin som smäller upp hårt i taket för att man släpper den för snabbt. 

Lämna gärna en kommentar!

Translate »