Vad länge sen det var som jag hade en lugn och egen morgonstund med enbart lilla kära mig. När det bara var jag och en stor kaffe, min laptop i sängen, ett skrivdokument och flera rofyllda timmar i tystnad. Hela veckan har jag chockvaknat när klockan har ringt och har behövt kasta mig upp ur sängen, beställa Uber till skolan, och glida in på sladd i klassrummet utan att ens ha tittat mig i spegeln. Det är rätt mycket nu kan, kan man säga.

Jag har ett antal att-göra-grejer ikväll och resten av veckan. Men denna morgon tänker jag bara sitta här och knappa på mitt tangentbord tills att kaffet inte funkar – och då drar jag ut och springer.

Filippa har inte ens vaknat ännu, fast att klockan är 8.50. Hon har sovit inne hos min roommate i natt. Det kändes ensamt en stund innan jag somnade. Men skönt på morgonen att jag kan få vara ifred en stund. Som back in the days… innan hundtiden. Detta får mig att tänka på alla människor där ute som har småbarn. Och jag blir genast tacksam för det jag har och hur jag väljer att leva mitt liv. 

Lämna gärna en kommentar!

Translate »