Jag var till en början kluven till att ta med min hund till Los Angeles. Jag tänkte att LA var alldeles för mycket storstad för en hund. Men nu när jag befinner mig här så upptäcker jag att hundar är välkomna nästan överallt, LA-borna älskar hundar. Och framför allt så blir min hund behandlad som en kändis.

Det är klart att jag fortfarande tycker att hundar helst av allt ska leva ute på landet där de kan springa fritt. Men eftersom att jag redan hade skaffat Filippa när jag bestämde mig för att flytta tillbaka till LA, så var det svårt ta tillbaka beslutet om att vara en hundägare. Att adoptera bort henne var inte ett alternativ, jag prövade tanken ett tag, men landade i att det inte gick. Jag och Filippa hör ihop.

Hundar är välkomna överallt

Om jag ska jämföra hur Filippa hade det hemma i Stockholm, inne i stadskärnan där vi bodde, så har hon det faktiskt bättre nu. För även om Los Angeles är en stor stad med mycket bilar och asfalt, så är Los Angeles en väldigt öppensinnad och hundvänlig stad där hundar är välkomna nästan överallt. Människorna här älskar hundar.

Pudlar är dessutom ovanliga i Los Angeles om man jämför med Stockholms innerstad. Jag kan inte promenera med Filippa utan att bli stoppad av folk som typ dör för att få hälsa på henne. Hon är som en eftertraktad kändis här. Alla vill få en bit av Filippa. Så jag surfar på hennes räkmacka. Igår hade jag med henne inne i en stor matvarubutik för att jag behövde göra ett ärende och skulle aldrig såklart binda henne utanför. Trots att det fanns en hundförbudsskylt utanför, så stannade till och med butiksvakten inne i affären och hälsade på Filippa, som om hon vore hans nyfödda barn.

I vilken klädbutik eller cafe vi än går in på, så har personalen alltid en liten skål med hundgodis bakom kassan. Folk här generellt, barn som vuxna, förstår hur man hälsar på hundar. Inte en enda har tagit sig friheten att bara gå fram och klappa Filippa på huvudet, som hon annars blivit utsatt för i Sverige. Alla frågor först om de får hälsa, och sen sätter de sig ner och sträcker fram handen och låter Filippa nosa.

Annan hundägarmentalitet

De första dagarna blev både jag och Filippa rätt chockade över hur hundägare beter sig. De flesta har sina hundar lösa, och de gör inte den minsta försök att kalla in sin framspringande hund när vi kommer gående. Detta kan kännas skrämmande. För det är nästintill olagligt att låta sin hund springa fram till främmande hundar i Sverige. Men nu har jag börjat acceptera att hundägarmentaliteten här är annorlunda, så ibland släpper även jag min hund lös och låter spontana hundmöten ske.

Där jag bor mina första två veckor är det ett stort lägenhetskomplex omgett av gräsbelagda parker. Varje morgon och kväll är det som en liten hundägare “meet up” där typ tio hundar härjar omkring i de små parkerna. Trots att Filippa är minst så börjar hon bli trygg och självsäker i dessa sammanhang. Hon har roligt.

Det Los Angeles saknar men som Stockholm har, är möjligheten att enkelt köra ut från stan och nå stora skogsområden där hundarna verkligen kan springa fritt och vara i sin “naturliga” miljö. Det går att köra iväg till bättre hundplatser i LA också, men det är betydligt längre bort och kan aldrig jämföras med Sveriges skogar.

Å andra sidan blir Filippas “everyday life” här roligare, eftersom jag kan ta med henne i princip överallt. Filippa är ju en väldigt social hund som kräver mycket stimulans, så LA’s förvånansvärt hundvänliga mentalitet passar både Filippa och mig väldigt bra.

Filippa inne i matvarubutik
Filippa inne i matvarubutik.

Lämna gärna en kommentar!

Translate »
%d bloggers like this: