Jag befinner mig i spillrorna från ännu en sprucken relation. En kort relation såklart. Mer som en romans. Ett par två-tre månader blev det igen. Som vanligt. Denna gången hade ju relationen ett bäst-före-datum ändå, eftersom att jag ska flytta till Los Angeles i sommar. Men jag orkade inte bry mig om det, när vi helt oplanerat ramlade in i varandras liv i januari detta år.

Jag föll för honom under vårt fjärde möte. När vi spenderade vår första natt tillsammans. Det var då jag insåg… “jävlar vad jag dras till den här människan”. Och efter det ville jag komma nära och ge allt, den lilla tid vi hade. Medan han hela tiden var den som bromsade. Och bromsade. Vilket ledde till oerhört mycket smärta, oro och ovisshet. Vad känner han? Varför frågar han inte när vi ska ses?

I början var det bara jag som hörde av mig. Vilket väckte starka misstankar om att han inte var så intresserad. Men varje gång jag tog upp detta så blev det bättre. Han bekräftade att han ville fortsätta ses, hörde av sig oftare och föreslog möten. Men det var ändå något som hela tiden gjorde mig så osäker. Våra samtal saknade ett djup. Intimitet. Han gav lite grann. Men aldrig mer.

Det jag hela tiden landar i nu, så här efteråt när det är över, är att han var inte “där” känslomässigt. Oavsett vad hans skäl var, så var han inte där. Det spelar ingen roll om hans bristande förmåga att ge sig hän, handlade om just flytten till LA, eller om det helt enkelt inte hade blivit kärlek ändå. Han var inte där. Och det är det enda som är väsentligt, nu när jag försöker gå vidare och lägga det som varit bakom mig.

Jag förtjänar att vara med någon som uppskattar mig och som inte är rädd för att visa det. Någon som bekräftar och lyfter. Det är så viktigt att lyfta varandra, vara generös, lyssna och bekräfta när denna andra berättar saker och ger av sig själv. Den biten kände jag faktiskt saknades. Och sådana detaljer försöker jag påminna mig själv om, nu när jag sitter här och känner mig ovärdig och ospeciell. Som någon som inte duger.

Det är så fruktansvärt självdestruktivt att spendera tid med någon som får än att känna att man inte är tillräcklig. Inte tillräckligt härlig. Inte tillräckligt intressant. Nej. Jag är värd mer. Det finns så otroligt många fantastiska män där ute som verkligen skulle älska mig och ge allt om det bara fick chansen. Det gäller bara att hitta dem.

Lämna gärna en kommentar!

Translate »
%d bloggers like this: