Jag var alltid helt inställd på att byta mitt förnamn. Jag gillade inte hur mitt namn lät. Gillade inte mina egna associationer med namnet Jeanette.

Men när jag får en sådan här vacker bild ↑ skickad till mig, blir jag djupt rörd. Vilket konstvärk. Vilket vackert namn. Och jag blir tacksam för att jag bestämde mig för att avbryta namnbytesprocessen, precis i sista stund.

Namnet Jeanette lät i mina öron som någon brud från 70-talet med ful frisyr. Jag har tyckt att namnet låter tantigt. Jag upplevde dessutom att namnet var opraktiskt internationellt, för jag måste alltid ändra uttalet för att folk ska förstå vad jag heter, och nästan ingen kan stava till Jeanette.

Incident fick mig att avbryta namnbytet

Jag var hundra procent seriös med att byta namn fram till för fyra år sedan. Jag  beställde hem och skrev på papper. Mitt nya namn skulle bli Filippa. Men precis innan namnbytet hände en incident. En incident vars detaljer jag inte behöver gå in på just nu, men kontentan var att jag insåg att namnet Jeanette faktiskt är mitt namn, en del av min identitet och min historia. Jag drabbades av en stark sorg över att byta namn, som om jag övergav mig själv.

Så sedan den incidenten bestämde jag mig för att aldrig byta namn. Det beslutet har jag känt mig trygg med. Och nu, fyra år senare, när jag har blivit en Madame, ser jag även hur pusselbitarna passar ihop helt utmärkt; för första gången i mitt liv tycker jag att mitt namn ser vackert och coolt ut. Ett namn som jag vill ha. Madame Jeanette. Jag har helt enkelt vuxit in i mitt namn.

Om just du vill göra Madame Jeanette extra glad, skicka dina visuella kärleksbrev till kontakt@skrivdivan.se

Lämna gärna en kommentar!

Translate »
%d bloggers like this: