Relationer. Jag som har jobbat så mycket med mig själv. Med jordens alla möjliga terapier och självhjälpskonstellationer. Tror mig ha väldigt god kännedom mina anknytningsproblem. Jag har ett intresse för psykologi och söker alltid efter fler och nya perspektiv. Ändå så tenderar jag att gång på gång landa i exakt samma relationsmönster…

Otrygga anknytningsmönster
Antingen så dras jag till avståndstagande män som är livrädda för att kliva in i en intim relation, eller till män som är så extremt närhetstörstande att de blir klängiga och osjälvständiga. Män som saknar otrygga anknytningsmönster verkar  jag helt enkelt inte bli attraherad av. En kort stund kanske. Sen tröttnar jag på den livlösa dynamiken.

Man kan väl säga att jag blev rätt “felvaggad” som barn, så jag vet var mina otrygga anknytningsmönster kommer ifrån. Men den insikten tycks inte ha någon inverkan på mig. Mitt undermedvetna väljer ändå samma gamla välkända stigar. Stigar som från början ser nya och fräscha ut. Sen efter några veckors promenerande, hand i hand med en ny förmåga, upptäcker jag såklart att jag går på exakt samma väg som jag hela tiden promenerat på. Gått runt i en jävla cirkel.

Jag hatar personer med otrygg undvikande anknytning. Eller rättare sagt, jag hatar syndromet otrygg undvikande. Inget gör så ont och är så sårande som att vara med en person med denna anknytningsproblematik. Det värsta är att dessa personer är omöjliga att upptäcka innan det är försent. För i början beter de sig som vilka trygga personer som helst som älskar närhet. Det är först när relationen ska tas vidare till nästa nivå, som det blir generalknas.

Lämna gärna en kommentar!

%d bloggers like this: