Min professor som undervisar i konst är en snorkig bitch. Det där om att jag var förälskad i honom är ju ett minne blott. Jag vet inte vad hans problem är. Men senast betedde han sig rätt så illa mot mig.

Otydliga instruktioner gjorde mig förvirrad

Det var när han gav oss en diffus uppgift om att gå runt på skolans campus och rita av föremål och därmed bilda en karta. Nu när uppgiften är avklarad är det lättare att formulera den, men så enkelt hade jag inte kunnat sammanfatta mig innan aktiviteten ägt rum.

Så jag fick givetvis problem. Därför kom jag tillbaka till klassrummet allra först för att fråga honom om jag var på rätt väg. Till min förtjusning upptäckte jag att vi var ensam i klassrummet. Det är nu jag har min chans, tänkte jag.

Totalt ointresserad av min närvaro

Klockan var halvnio på kvällen, det var nästan lite kyligt ute om man inte hade en långärmad tröja på sig, dörren till klassrummet stod på vid gavel och var nästintill den enda ljuskällan ut i skolområdets knäpptysta mörker. När han såg mig reste han sig från sin stol och kom och mötte upp mig i dörröppningen.

Jag visade upp det jag hade och frågade honom om jag var på rätt väg. Hans ögon mötte mina, ungefär som när man slänger en hastig blick på soppåsen utanför grannens dörr. Ett ointressant objekt som bara finns där, inget man gärna vilar ögonen på.

Han granskade mina papper medan jag tafatt uttryckte min förvirring kring uppgiften. Han sa att jag måste döpa varje föremål och organisera bättre, och att han redan hade förklarat hur. Sen vände han på klacken och gick tillbaka till sin stol. Han hade redan förklarat hur.

Jag tänker vinna hans gunst

På vägen hem från denna lektion kände jag mig besviken. Hur kan någon man så snabbt blivit fascinerad av flippa till raka motsatsen? Eller kanske inte helt raka motsatsen. Detta väcker ett skevt begär inom mig att vinna hans gunst. Även om jag kanske inte ens längre vill ha den.

Fortsättning följer.

Lämna gärna en kommentar!

Translate »