Det känns så trist när man har dejtat någon ett antal gånger för att komma fram till att “detta funkar ju inte”. All tid som har lagts ner. Förväntan. Längtan. Och sen bara bort.

Jag visste dock från första dejten att detta inte skulle funka. Men jag lät mig själv smickras och dras med, förblindades av allt han var, jag började hoppas på att det kanske skulle kunna funka ändå trots allt. Trots allt.

Men ju äldre jag blir desto mer sann klarar jag av att vara mot mig själv. Även om jag i detta fall fick hjälp att avbryta snabbare tack vare hans beslutsamhet.

Vi lever för olika liv

Jag är helt nykter och drogfri sen flera år. Jag kan inte ha högkonsumenter nära mig, så är det bara. Och är man någon som vars livs största nöjen cirkulerar kring att bli “fucked up” så kommer man självklart inte vilja vara i närheten av en sådan som jag. Jag har varit där själv. Jag vet.

Ingen av oss vill ändra på våra liv. Vi trivs med våra liv. Så självklart ska vi inte vara tillsammans. Jag känner mig lite tom och ensam idag. Aningen bitter. Men desto mer driver det mig till att fokusera på det som är viktigt: skolan. Yoga. Väninnor.

(Kan hända att jag plockar upp tråden med min gifta älskare också 😉

Lämna gärna en kommentar!

Translate »