Polygami. Jag kan bli avundsjuk på de som klarar av att ha öppna förhållanden. På människor som är befriade från begäret att “äga” sin käraste. Jag har länge tänkt att det här med kärlek och relationer skulle bli så mycket lättare för mig, om jag bara kunde vara lite mer “easy going” när jag gillar någon. Om jag kunde ge fan i att automatiskt gå in i monogami från första dejten. Om jag lät bli att kräva honom på avhållsamhet från all korrespondens med andra potentiella kvinnor. Men det går bara inte. För om han inte är hundra procent avhållsam, tolkar jag det som att han inte är tillräckligt intresserad av mig. Jag måste vara den enda. Men jag skulle verkligen vilja bryta mig fri från den här uppfattningen. För det är jobbigt att vara såhär “ägande” som jag är. Och jag vet att det finns andra sätt att dejta på. Ett friare sätt. Som jag attraheras av. Men samtidigt skräms av. Jag skulle vilja bli befriad från begäret att äga den som jag har en romantisk relation med. Jag är liksom inte monogam av egen fri vilja. Det är rädslor som styr och bestämmer över mig. Sen är det mycket möjligt att jag skulle komma att landa i att polygami inte är något för mig ändå i slutändan. Men då har jag i alla fall provat. För helt ärligt så verkar det skittråkigt att bara vara med samma person år efter år. Jag förstår varför så många är otrogna. Tänk vad många relationer som skulle kunna räddas, om det var mer tillåtande att utforska sin kropp mot någon annans då och då. Polygami. Jag gillar verkligen idén. 

Lämna gärna en kommentar!

Translate »